Häng dem högt, häng dem långsamt
Kent - TÖNTARNA
Så häng dom högt
Så häng dom långsamt
Men häng dom högt
Jag kräver hämnd
En tidig morgon
Född till tönt
Så lägg dig ner och sov lillasyster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan
Häng dom högt
Häng dom högt
När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit igen
-
Kents nya singel har släppts, och jag har aldrig stött på en lika träffande låt i hela mitt obalanserade liv.
Så pass träffande att den revolverar runt både mig o min syster!
Jag känner mig glad idag iallafall.. Nervös inför att vara verksam, men det får man ta om man vill känna sig levande. Först en liten fika med Li-chan, sedan ska jag till Pia och ha filmkväll, woohooo!
"Idag är jag glad.
Idag tänker jag loopa denhär låten in i oändligheten.
Då tryckte ni ned mig
Då tog jag inga val eller risker
Då var jag en del utav ingenting
Jag var butter, jag var tråkig
Men jag visade er allt; Att även Kjolle kunde utvecklas och förändras. Jag ska allt visa er. Det här ska bli min hämnd, jag ska hänga er högt och stråla med min nyvunna närvaro.
... vi var och förblir TÖNTARNA <3"
f-fan..
Ibland ger du bara för mycket Kjolle.. Du försöker bortom förnuftet, som att hela världen och alla dess människor ligger i dina händer, som ditt ansvar. Knyt nävarna och behåll dem för dig själv för en gångs skull, du behöver inte leka psykolog på din fria tid, ibland får du helt enkelt lämna över människor till ödet. Du kan inte vara där varje dag Kjolle, du kan inte vara där varje timme och minut, du måste löta sakerna sköta sig själva.
Det är inte ditt ansvar. Du ska bita ihop, knyta dina händer tills knogarna vitnar och låta dig vara självisk...
Annars kastar du dig i fördärv igen. Kom ihåg att man kan vara en bra människa trots att man lever för sitt eget liv!
02:34 am
Hoppsan. Jag känner inte riktigt igen mig själv... Annorlunda natt, annorlunda känslor, annorlunda tankar.
Dem kretsar inte direkt runt mig, så jag antar att jag mår bra. Men det känns bara så sjukt ovant.. eller något? Sjukt skumt, och det tog mig 1 minut att skriva dethär blogginlägget.
Jag tänker på det
Jag kan inte släppa just den scenen. Dedär leendet i natten.
Jag tänker på det konstant, och det gör att en varm energi flödar ifrån mina resta mungipor.
Jag känner mig glad, men jag kan inte tänka på något annat... och det gör mig orolig, att jag aldrig kommer ha självförtroende nog att ta första steget.
Pratade med en kompis om det här, hon ansåg att det var jättevibbar du gav ifrån dig.
Men för mig blir jättevibbar till knappt något alls... Kan bara inte övertala mig själv, eller situationen rent i övrigt att det här ska gå bra. Men jag VILL så mycket, denhär känslan RESER mig. Har bara hänt en gång tidigare, därför är det väldigt lätt att urskilja den ifrån havet utav känslor; en liten silverskimrande fisk ifrån ett nästan likafärgat stim. Men där solljuset bryts mot vattenytan lyser du klarare än någon annan fisk, och blir därför en chans som så lätt kan bli förspillad... Jag ser dig, hela världen ser dig och om mina känslor är riktiga vill jag inte förspilla denhär chansen. Men jag är så feg, jag är så rädd att göra mig till offret i en alltför sorglig saga...
Jag tänker på det. Jag tänker på det. Och jag tänker på dig.
Angels with silverwings
Jag känner mig inte tillfreds med mig själv... för att jag mår bra just nu? Vad ska det betyda egentligen?
Har jag verkligen fått så dåligt självförtroende att jag vill försaka mig själv lycka, att jag inte förtjänar den?
Det har hänt mycket på bara ett par dagar.. jag har känt mig mer levande än någonsin, men jag känner mig som en snyltare där jag glider omkring i nya kretsar och försöker få mig ett namn. 'Kjolle' kallar dem mig, fel uttalat.. Visst är det kul, visst tycker folk om mig. Men om man egentligen är en annan person på insidan, eller kanske är man inte en person överhuvudtaget? Bara ett tomt skal som försöker suga sig i andras människors liv och upplevelser för att bli något levande? Något levande som kan bli ett med denhär världen, någon som kan skina lika tydligt som en person som har ett namn, som jag kallas Kjolle.
-
Jag känner mig så sjukt ledsen för allas skull. Jag vet att de flesta mår sämre än mig, särskilt i de nya umgängeskretsarna.. Jag vet att mina problem är så minimala i jämförelse, att dem knappt spelar någon roll alls. Eller jag vet inte. Verkar som att jag försöker fjeska mig in genom att ge er en sida av mig som inte existerar, att jag också haft det jobbigt.. för har jag haft det jobbigt? Jag kan inte svara på den frågan, inte ifrån eget perspektiv. För spelar det verkligen någon stor roll om det kommer ifrån just MITT inre?
Jag vet inte. Precious sätter ord för vad jag känner om er... Angels with silverwings, ni är varma änglar i en kall värld. Jag är ett tegelbruk i mitten som önskar han vore en levande varelse.
Usch nej... Borde jag verkligen vara glad? Borde jag verkligen skriva det här, då jag egentligen inte vet om jag menar det? och borde jag verkligen stapla följdfrågor uppepå varandra som jag gör nu?
Ge mig mer utav livet
Lyckat partaj med överbra människor!
Var dock nära på att låta mitt dåliga självförtroende styra mig ut i skogen, kanske för att somna mot en trädstam igen? Lyckligtvis fanns Pia (Ton ton) och Zippo till hands för att vara förstående, dem använde sina grymma persuation skills för att tvinga ut mig i livet. Och jag levde, jag levde mer än vad jag gjort på flera veckor...
Men nu sitter jag fastklistrad vid min dataskärm, lyssnar till ljudet utav knapparna på min keyboard.
*klick klick klick*
och ljudet utav en datamus som klickar runt i en visuell värld
*klick klick klick*
Jag vill tillbaks ut i livet, jag vågar inte sitta här och älta över allt bra som hänt, jag vågar inte sitta här och förvandlas till den person jag avskyr i ensamheten. Jag vill ut, jag vill leva, jag vill explodera och jag vill skina.
Men har jag verkligen kapaciteten till det? Eller visade jag igår vad jag gick för? Eller explodera jag på låtsas? Som att sätta en nål mot en ballong.. det hörs, men innehållet liksom skjuter ut i luften. Munnen pladdrar, men inget vettigt kommer ur den. Älta, älta, älta. Men jag ångrar inget ifrån gårdagen! Jag vill ju dit igen, jag vill sätta mitt inre i brand och visa att jag också är en del utav denhär världen. Jag vill ramma ner murar, jag vill klättra upp för torn och jag vill sätta färg i hela den gråa hösttillvaron.
Men kommer jag att lyckas? Jag vet bara att jag vill så mycket...
Inte så mycket
Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Vanliga känslor och tankar kretsar..
Är så sjukt rädd att bli övergiven, eller att jag redan blivit det. En ensamhet dras över mig som ett täcke över den klarblåa himmeln. Ingen ser mig, ingen tänker på mig; Men jag är kanske inte värd så mycket mer än så ändå?
Känner mig till och med fake när jag skriver det här. Vet inte riktigt hur jag ska tolka något...
Nu är jag iallafall inne i en robotik. Så jag varken tänker eller känner så jättestarkt och jag har dessutom ingenting att prata om. Jag bara gör sakerna för att jag inte har något annat val. Det känns fel. Mycket fel.
Jag vill sprida känslor omkring mig, jag vill kunna koppla dem till människor runt mig. Ge en kram som betyder, att den ska returneras, skratta tillsammans med mina medmänniskor; kasta mig ut i ljuset och känna mig värdig med er.
Men så är inte fallet. Jag avskyr bara mig själv, men jag vet att jag inte kan göra annat än att acceptera sitsen jag är i och fortsätta med vad jag gör just nu. Studera, träna, bara hålla mig upptagen ifrån mina nedlåtande tankar.
Oro över verkligheten och fantasin
Inte så mycket motivation till skrivandet.
Men jag kan väl säga som så att jag behöver hjälp snarast, ska kontakta psykiatri väst så snart som imorgon.
Annars börjar mitt komplex bli olidligt, det bebandlat med mitt redan katastrofala självförtroende.
Nedvärderar mig själv, erkänner mig själv som en dålig eller rentav misslyckad person. Att jag känner mig alltmer obekväm ute hjälper inte heller.. även när jag har mina säkraste kläder. Dem kan inte längre skymma min helhet, den ligger inom mig och gnager vilket fall som.
Jag förmultnar, min kropp förmultnar, min personlighet förmultnar, mina ögon har blivit svarta och skymmer min blick. Jag kan inte längre se framåt, jag kan inte se ett ljus i slutet utav tunneln, jag kan bara se en plågsam ond cirkel där jag försöker glömma bort mina parasiter till demoner. En bäcksvart fasad; den vänder era blickar emot mig och tankarna hugger emot min verklighetsuppfattning, mot min bröstkorg.
Mina fantasier börjar påverka mig också. Idag när jag sprang fick jag känslan av att mitt huvud höll på att slitas ifrån min kropp, var rädd att nerverna i nacken skulle gå av.
Orolig över sådant jag tror, orolig över sådant som inte finns, orolig över att jag är orolig och att det överhuvudtaget finns något att vara orolig över, om allting nu är tillräckligt verkligt för att oroa sig för.
pluggrutiner
Obehaglig dröm igen, satte mitt humör helt ur spel... Men enough said.
För idag har jag inte tid att älta över onödiga ting som inte leder mig någon vart, för idag är första dagen då jag kommer igång med mina rutiner! Jag ska sitta helt sällskapslös framför datorn, skriva vidare på min sammanfattning om det Amerikanske statsskicket och påbörja Rysslands statsskick. Därefter ska jag skriva klart min muntliga redovisning i Svenska B, för att sedan invänta onsdagen då jag ska diskutera Gunnlaug Ormstungas saga med min handledare, en liten isländsk saga som jag hade i uppgift att läsa ut och göra anteckningar om.
Såhär ligger det alltså till Kjolle:
- Skriva klart om Amerikas och Rysslands statsskick
- Skriva klart den muntliga redovisningen så den når åtminstone 10 min utav läsning
Sedan kan jag göra vad jag vill utav dagen.
Ta en promenad med mange till exempel! Något att avlasta mitt trötta huvud med.
Relief
Jag fastnade i nästan en vecka, erkände mig själv som den mest misslyckade människan på planeten..
Men jag lyckades vända det till viss del. Ska försöka hålla mig upptagen för att inte hamna där igen och försöka skicka positiva tankar mot mig själv.
Men jag hatar att vara orolig jämnt och ständigt. Inte en endaste sekund utan trycket i bröstet, inte ens hemma kan jag känna mig helt tillrätta längre.
Jag behöver känna värme, jag vill kunna känna värme utan att vara ensam med att kämpa för den.
En kram, några väl valda ord, något som kopplar mig till omvärlden.
Lite befrielse bara..
Här kan ingen se att något inte står rätt till
Människor med mer establerat socialt nätverk har vänner som märker när allt inte är som det ska..
Att man drar sig undan är aldrig ett positivt tecken, att man slutar svara på msn och aldrig är först med att kontakta någon är inte heller särskilt positivt när man annars brukar anse sig själv som efterhängsen.
Att jag låter mig omfamnas av skuggorna, för första gången på länge ser himmeln för vad den är.
Då upptäcker man att många egentligen inte ser efter en, inte ens ställer den endaste frågan.. Om jag håller tyst om det och kniper igen mina läppar då går alla förbi i ovetskap.
Jag har inte ramlat ner i en depression, jag vet bara inte vad min plats är på jorden.. och om den ens finns att erövra, för jag känner mig som det svarta fåret, ett vilset kreatur på en gigantisk uttorkad åker. Ni går redan omkring i era vita flockar med klargröna gräsplättar inom gyllene, etablerade inhängnader.
Jag kom, jag kämpade, jag lyckades, jag drog mig undan, jag glömdes och jag glömde att jag glömdes.
och nu sitter jag här och bökar i den gräslösa jorden som ett svin.. benflisor fastnar i tänderna, jag får inte ut dem. Mina ögon vattnas och jag stirrar bort mot en genomskilnig solnedgång, den stirrar ned på mig och jag upptäcker för första gången på länge; jag ser himmeln för vad den är när den betraktar mig och min raserande värld, jag upptäcker att den är så långt borta. Att jag är så långt borta.
Ett radioaktivt fält efter ett bombnedslag.
Ett svart får som bökar efter benrester som fastnar mellan tänderna.
Här kan ingen se att något inte står rätt till.
Jag duger, jag duger, jag duger
Morgonen bestod av apatisk tristess.
Jag var fastkedjad i mitt eget rum och jag hade svårt att hitta rörelseförmågan..
Jag satt framför datorn och gjorde något jag inte minns, jag låg i soffan och stirrade ifatt med min omgivning.
Men tankarna minns jag lika tydligt som alltid, de kretsade runt och runt i en ond cirkel, utan något kraftmotstånd ifrån min vilja:
- Jag duger inte, jag är dålig på både utsidan och insidan
- Jag förtjänar det inte, jag är ingen bra människa
- Jag hör inte till.. jag vet inte vad det social livet innebär, jag borde hålla mig utanför
Det gick runt i mitt huvud, men jag lyckades äntligen slita mig ut och springa. Skillnaden denhär gången var att löpningen inte gjorde mig direkt glad, jag fick något visst motivationsrus någonstans på slutet.. och DET är positivt, men när jag sedan skulle duscha av mig låg jag med huvudet böjt och stirrade ut över mina ben. Jag funderade på att be mina föräldrar eller min syster om en kram, be dem att tala om för mig att jag duger. Gråten bubblade upp i halsen och jag blinkade nästan ut ett par tårar. Jag försökte skapa en god cirkel, jag sa tyst för mig själv:
- du duger, du duger, du duger
- du är inte avvikande och även om du vore det blir du accepterad av människorna omkring dig
- du förtjänar att komma ut på livet, du har en plats här i världen som alla andra
- du duger, du duger, du duger, du duger
Tankesättet fungerade ett tag. Men nu sitter jag här med samma apatiska blick och ensidiga kroppsspråk. Ett milt oroande tryck i bröstkorgen som förföljt mig hela dagen.. Men jag försöker ändå att studera vidare.
Nu ber jag er alla som läser, eller som åtminstone känner mig och har fått en uppfattning om vilken typ av människa jag är.
Säg att jag duger, säg att jag duger och mena det...
Writers without homes
Jag hatar att bli tom, att inte orka röra sig, att bara ligga helt stirra och inte begrunda annat än taket i sitt rum.
Så overksamt det kan bli, ligger bara där i timtal utan motivationen att lyfta ens sitt lillfinger.
Jag somnade i soffan, precis som jag hade förutspått, då jag tittade på Sagan om Ringen. Allt hände precis som jag hade planerat i mitt undermedvetna, dock vaknade jag 05:15 denhär gången, vilket var 45 min tidigare än vad jag brukar.
Här började hursomhelst min stirraduell med omgivningen, jag låg där i kanske 1 timme innan jag bestämde mig för att släpa mig till sängen. Jag låg i sängen som fortfarande var bäddad, la mig på sidan och inväntade precis ingenting.
Jag somnade, vaknade, somnade, vaknade, somnade, vaknade.. Varje gång egentligen lika redo att stiga upp och göra någonting utav dagen, men jag valde att sova vidare, kände att det inte var någon mening att vara vaken då min insida redan var urgröpt och tom.
Jag slog upp mina ögon för sista gången klockan 9 och där tog min sista timme som stirrare plats, jag kommer inte ihåg vad jag tänkte.. jag bara låg där utan att känna mig varken ensam eller nedslagen, bara tom. Det är inte så att jag flackade omkring med blicken i rummet (det hade jag bara gjort om jag var väldigt orolig över något), det var mer att min blick låst sig vid en osynlig punkt.
Jag skriver iallafall blogg nu, vilket betyder att jag lyckats komma på fötter igen.
Och för tillfället kan jag inte tänka mig själv som annat än en medlem utav 'Writers without homes'
Jag söker nytt, jag dras till gammalt.. Jag är i ett byte av livsstil, och det gör mig så jävla förvirrad.
svävande, kroppslös röst
Resa till gdansk i Polen med familjen. Det var trots vissa omständigheter helt okej, eller t.o.m en bra resa. Var skönt att komma ifrån prestationsångesten i Karlskrona! Olyckligtvis följde problemen om mig själv med dit, men jag kunde inte
vänta mig något annat. Stanna där, inget att älta över.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva som jag redan har skrivit. Jag tror och hoppas att jag behöver hjälp, så mina komplex kan bli motbevisade.. Jag väntar, väntar och väntar. Börjar faktiskt bli lite orolig över mig själv, för mina självdestruktiva tankar bryter allt lättare genom min tänkardimma. Men lyckligtvis är jag fortfarande igång med mina exponeringar! Om det var något jag lärt mig hos mina möten med terapeft/psykolog så var det just det, mina tankar behöver bara sig en finjustering innan jag förvandlas till det monster jag sett i mina tankar, eller den kroppslösa varelse som hemsökte min senaste dröm.
Ska passa på att berätta om den. I drömmen var det bara människor med problem som kretsade, eller som haft problem och övervunnit dem. Jag gick in i en byggnad, det liknade ett hotell, och ställde mig vid kassan och pratade med en kompis till en vän. Jag ställde frågan:
"Kan du se mig?" och hon svarade lätt:
"Nej"
Min kropp hade blivit förtärd och jag var nu bara en kringströvande mental påse med överflödiga tankar och känslor. Mitt materiella jag hade slutat att existera och jag skulle aldrig någonsin komma tillbaks igen... Det otäcka var att hon kunde höra mig, jag var bara en svävande-kroppslös röst som blivit förtärd av mitt eget självhat. Kunde bara hitta en mening med denhär drömmen och det är att jag inte accepterar hur jag ser ut och att jag vill slita min kropp ur dess existens.
Utmaning på vägen
Idag hittade jag på något. Inget stort, men något var det.. Känner olyckligtvis ingen skillnad såhär efter.
Jag ser ut som jag gör, och det påverkar i stort sätt hela mitt mående.
OCH VÄNTA. Nu i förbifarten fick jag en liten ironisk tanke:
- min blyghet blev till socialfobi och min socialfobi blev till utseendekomplex
Alla med samma negativa utgång - Isolering
Hursomhelst handlar dethär blogginlägget om en förbipasserande utmaning jag stötte på när jag var påväg hem.
Det var nerförsbacke, vilket gör saken ännu jobbigare.. eftersom min underkropp blir änmer framhävd då. Jag var påväg förbi östratorpsskolan och blev något panikartad när jag såg att vägen jag skulle ta var packad med flera barn och ett par ungdomar. Jag kunde ha tagit av till vänster in i skogen, men jag gick emot mina känslor och fortsatte förbi.
En av barnen ställer en fråga om mig, verkar det som. och ungdomarna hälsar:
"Tjena!"
Jag svarar lite halvt krystat:
"Tja!"
Jag tar några steg till och passerar igenom massan
"Tja coooliiiing!" säger en av barnen och försöker på ngt ap-aktigt vis härma mig.
Det är fortfarande ganska lugnt, jag skrattar bort det och har nu kommit igenom massan.
"Han är cool, vi är faktiskt bästa kompisar!" säger en av ungdomarna, som är kille.
"Självklart!" Svarar jag, men nöjer mig inte när och fortsätter:
"Barndomskompisar ju!"
Den andra ungdomen som är en tjej skrattar till och jag inser plötsligt mitt misstag.
Varför i hela... Sa jag så? Hur dumt lät inte det? Och när dem ändå såg mina avvikande former.. Hur går det ihop egentligen? Varför, varför, varför var jag tvungen att visa mig modig och social?
Jag kom undan situationen tillslut iallafall och nu känns det inte lika jobbigt. Ett tryck över bröstet, men det är inget att älta över. Tycker ändå att det är jobbigt att mitt utseende ska vända alla situationer emot mig. Även om jag gör samma rörelser eller säger minst lika roliga saker som människor i min omgivning så blir slutresultatet detsamma.. Det låter stympat, avskalat och dumt när det kommer ifrån mig. Även om jag använder mig utav samma ord och tonart.
Mitt självförtroende... Fan
Hjälp, eller?
Denhär bilden säger allt, önskar att jag inte hade några ögon som kunde dömma mig själv och mitt utseende.
Läskigaste är väl att jag inte vet om jag behöver hjälp eller inte. För jag kanske innehar sanningen om mig själv?
Bortsett ifrån detta försöker jag hålla mig upptagen. Det är då jag glömmer bort mitt utseendekomplex som mest, då är jag upptagen med att exponera mina sociala färdigheter istället. Idag träffade jag iallafall bencker, vi spelade biljard och käkade på en pizzeria. och bortsett ifrån att jag var osäker över mitt kroppsspråk, sättet jag rörde på och alltid misstänkte att folk tittade på mig pågrund utav ovannämnda orsaker - så var det trevlisch!
Livet passerar i revy
Orolig i sängen, vrider och vänder mig i någon halvtimme. Adrenalin ligger och gäser i både armar och ben.
Jag spänner mig, vrider mig till vänster, vrider mig till höger. Splattrar runt lite, försöker skaka av mig känslan. Jag inser att det är lönlöst och väntar tills tröttheten övervinner min oro. Det går snabbare än väntat, mina tankar blir fragmentiska och jag märker att mitt liv rinner ut i drömmarnas värld. Tyvärr, blir det en minst lika obehaglig plats.
Jag ser mitt liv passera i revy. Olika upplevelser som jag egentligen inte varit med om rinner förbi precis framför mina ögon. Jag visste att innerst inne var jag på ålderns brant, jag närmade mig slutet utav livet.. men det jag åstadkommit var inte något jag var stolt över, jag var missnöjd över alla vägar jag tagit och alla brantar jag snubblat över.
Udda nog kunde jag kontrollera mig själv i minnerna, jag kunde prata om vad som var bra eller dåligt här.. dem hoppade fram och tillbaka, så jag fick inte så mycket tid till att vara i situationen och trivas. Jag blev äldre och äldre, tänkte på människor jag kunde ha haft men förlorat.. ett liv utav overksamhet byggdes upp, jag insåg att jag inte tagit några val överhuvudtaget, vägarna stod tomma på fotavtryck. Istället täckta utav fallna höstlöv.
Jag kommer ihåg att jag grät, jag grät i floder. Varje minne gjorde detsamma, jag kände mig frustrerad över att inte kunna stanna minnerna. Ju närmare slutet de kom, desto närmare döden kom jag. Jag grät en skvätt till, föll ner på knä och skrek över hela mitt liv. Nej, Nej, Nej.. Vad har jag ställt till med? Allt var emot mig. barndomen, ungdomen, tonåren, tiden, åldern, livet. Precis allt. Jag har ett minne av att jag la båda händerna på mitt huvud och grät, med knäna i jord.
Jag har ett minne av att jag gick vilse och tillslut var allt till ända.
Jag vaknade. Med en obehaglig krypande känsla i bröstkorgen.
Alltid nya upplevelser
Grey colors shifting through an easy mind.
Jag har blivit väldigt inaktiv på bloggen verkar det som. Tror det dels berott på att jag haft en lite bättre period, men nu går allt tillbaks till det sämre igen. Utseendekomplex, kan inte acceptera mig själv för hur jag ser ut.. dessutom känner jag sakta, men säkert hur motivationen för att hitta på saker rinner ut i sanden. Jag har aldrig riktigt kunnat se fram emot saker, bara lite till och från.. Men idag gör jag saker bara för att jag måste, går emot känslorna hur jävla jobbigt det än känns. Jag har ångrat mig igen, tror jag behöver prata med psykolog. Men jag vill inte behöva dras med ungdomsmottagningen bredvid nivå, kände mig så överflödig där! Vill hellre vände mig till vuxenpsyk, för jag känner att mina problem börjar bli väldigt bromsande. Alla utseendekomplex, plus att jag verkar inte ta in information efter mina sociala exponering. Jag går igenom en intensiv period med ångest, övervinner den och kommer hem med ett leende över ansiktet. Men till nästa gång är det samma prestationsångest, samma rädsla för att förlora kontakterna jag träffar där eller att rent i övrigt misslyckat med den sociala exponeringen.
En situation för mig är en helt ny situation. Jag träffar en människa jag träffat tidigare, det tes helt annorlunda ut än förra gången. Jag har inte varit med om det tidigare, så det blir att jag famlar i mörkret efter ett svar jag inte kan finna. Mina erfarenheter finns där, dem ligger inom mig.. och växer förmodligen, men jag kan ändå inte känna dem! Jag tror alltid att jag ligger på samma nivå som förra exponering, på steg 1.. Det är lätt att förlora hoppet och lusten att exponera känslorna när den känslan hemsöker mig varenda gång. Vet inte om jag kommer någonstans längre...
Hursomhelst har Mikael varit på besök. Trevligt på riktigt. Blir alltid en så naturlig och lätt stämmning när han är över! Grillmat och boolturnering, hur kul som helst och en perfekt uppmjukning efter ett hård nederlag dagen innan.
Dessutom var jag med mange en sväng och såg Pans labyrinth, det med mina överblivna cider som äntligen sattes i verkning. Det var riktigt trevligt. Avslutet blev en runda med syrran min.. jag hängde hörlurarna runt min hals och lät Fair to midland ljuda i sin vackraste glans.
- "They burried the sun, so I carried the tourch"
Underbar musik. För stunden kände jag mig som ett med omgivningen, jag kunde acceptera mig själv för den jag var och hela världen tycktes även acceptera det också. Jag skuttade omkring, skrattade och njöt utav den fina utsikten himmlavarvet strålade fram. Stjärnklar svärta. Bra natt.
Nu ska jag ut och göra något jag inte vill.
It's just me, as always
What have happened lately? I wonder that aswell.. I've been living in a plesant circle of exposures, and it still hasn't left yet. It's been going around and around, and most of the time I've been able to crush my fears into pieces, and mash it further down into oblivion. I've been roleplaying, met some people from the old days.. no party yet though, they've been dragging alot. It's mostly one or two months in between the partyhappenings and it feels like I should do something about it soon! But it's not easy when you haven't got the motivation to go ask around for a party and try to invite yourself.. I feel much more alive when people invite me for starters. But the thing is, I've created this room for myself. My fears run alongside me and made me skip one party, an important party - which I wasn't aware of at the time. So it's natural if people dont want to invite me anymore, since I've got an easy time dodging it in the last minute. It's frustration on high level, but I dont know how to handle it sometimes. Not when I'm in the transparent circle of nothingness though.
Tonight Naz called me, she was at the NIN-festival, and I was about to hear Nine inch Nails live. The soundquality wasnt the best, I could only hear Naz screaming. I think it was Naz atleast.. and I really have missed her voice, and it was some kind of a feeling - even though I couldnt hear what she was saying. Of course, this all has something to do with the telephone. And I greet my telephone-phobia with open arms! She called again, while I was typing an sms to her.. I paniced, it was all just so sudden - and closed the phone. She called again, I think I heard her saying something. I paniced again and closed the phone.
I wish I hadn't, I'm so sure I did something hurtfull again. I must agree that I'm an okay person and that I only want the best to everyone around me, but when my fears overshadow my acts it can only go wrong. It's just me, as always
One thing is positive though. No deep, coming-to-no-conclusion discussions have been on my blog today!
CONGRATULATE ME FOR THAT.
Don't worry, life is easy
En situation öppnar sig framför mig och jag kan inte se situationen för vad den är. Det ska bli en kul kväll med trevliga människor! Men istället blir det... Okej, jag måste exponera mig så mina fobiska känslor inte bli förstärkta.
I längden känns det meningslöst, särskilt när jag har problem att märka mina framsteg. Att jag blir blind för mina framgångar gör att varje exponering känns minst lika meningslös som föregående...
Jag behöver kunna tro på mig själv och mina färdigheter. Jag måste tro på bättring, att jag kan slita ur mig dethär och tillslut kanske kunna ta saker för givet. Men jag kan aldrig ta något för givet.. Jag ifrågasätter det mesta, jag ältar sönder en situation innan jag ens satt foten innanför dörrkarmen.
Vad ska dem tycka om mig?
Vad händer om jag är knäpptyst, kommer de sluta acceptera mig då?
Hur kommer det gå när vi inte är exakt samma människor som sist, blir kraven annorlunda då?
Hur kan jag bete mig och hur jag kan inte bete mig?
Hur ska dem reagera när jag visar mig för första gången, vad blir deras första dömmande intryck?
Alltid dessa frågor. De överlappar varandra och tillslut är det bara en stor tjock smet kvar mellan mina hjärnhalvor, som gör mig inkapabel till att göra ett beslut.. Och om jag inte kan ta ett beslut, då drar jag mig tillbaka. Livet känns plötsligt så komplicerat, som att jag skulle trassla in mig om jag utsatte mig för en sådan här social exponering. Så många medvetanden som riktas mot mig, så många att rikta sitt medvetande tillbaks på. Hur ska jag hinna med allt detta utan att få ett nervöst sammanbrott?
...
Jag måste lära mig att tänka mindre. Att kunna blockera tankarna när de väl blir uppenbara, för dethär fungerar inte längre. Och att jag har ett dåligt självförtroende gör inte saken bättre heller, situationen känns omöjlig in i det sista.
Nu senast försökte jag peppa mig, jag upprepade högt när jag var påväg till busshållsplatsen:
"Våga vara rädd, vägra vara levande död" om och om igen, och det hjälpte för stunden.. Men i stridens hetta insåg jag att exponeringen var bortom min värld och att det var lika bra att jag spenderade tankarna för mig själv istället. Ångesten lugnade ned sig, släppte och blev nonexistent. Men olyckan svämmade upp till ytan, jag kände mig tom och meningslös... Allt kändes meningslöst. Det gick så långt att jag ifrågasatte existensen, vilket ledde till den värsta natten jag haft på väldigt länge.
Men trots detta nederlag vil jag lägga upp en låttext som gjorde mig en gnutta hoppfull:
Come on dance around
shine upon the ground
from me to you
don't you know i'm strong
I could win the world
for you for you
don't you ever cry
I would stop breathin'
for you for you
don't worry life is easy
don't worry life is easy
did you ever fly
let me teach you how
I'll do I'll do
drive upon the mountains
dive into the moon
I'll do I'll do
don't worry life is easy
don't worry life is easy
be my unicorn
I'll chase all the dragons
for you for you
I'll build you a castle silver gold
it's your favorite color i'have been told
don't worry life is easy
don't worry life is easy
