Kjolle

Lyckat partaj med överbra människor!
Var dock nära på att låta mitt dåliga självförtroende styra mig ut i skogen, kanske för att somna mot en trädstam igen? Lyckligtvis fanns Pia (Ton ton) och Zippo till hands för att vara förstående, dem använde sina grymma persuation skills för att tvinga ut mig i livet. Och jag levde, jag levde mer än vad jag gjort på flera veckor...
Men nu sitter jag fastklistrad vid min dataskärm, lyssnar till ljudet utav knapparna på min keyboard.
*klick klick klick*
och ljudet utav en datamus som klickar runt i en visuell värld
*klick klick klick*
Jag vill tillbaks ut i livet, jag vågar inte sitta här och älta över allt bra som hänt, jag vågar inte sitta här och förvandlas till den person jag avskyr i ensamheten. Jag vill ut, jag vill leva, jag vill explodera och jag vill skina.

Men har jag verkligen kapaciteten till det? Eller visade jag igår vad jag gick för? Eller explodera jag på låtsas? Som att sätta en nål mot en ballong.. det hörs, men innehållet liksom skjuter ut i luften. Munnen pladdrar, men inget vettigt kommer ur den. Älta, älta, älta. Men jag ångrar inget ifrån gårdagen! Jag vill ju dit igen, jag vill sätta mitt inre i brand och visa att jag också är en del utav denhär världen. Jag vill ramma ner murar, jag vill klättra upp för torn och jag vill sätta färg i hela den gråa hösttillvaron.

Men kommer jag att lyckas? Jag vet bara att jag vill så mycket...