Kjolle

Jag kan inte släppa just den scenen. Dedär leendet i natten.
Jag tänker på det konstant, och det gör att en varm energi flödar ifrån mina resta mungipor.
Jag känner mig glad, men jag kan inte tänka på något annat... och det gör mig orolig, att jag aldrig kommer ha självförtroende nog att ta första steget.

Pratade med en kompis om det här, hon ansåg att det var jättevibbar du gav ifrån dig.
Men för mig blir jättevibbar till knappt något alls... Kan bara inte övertala mig själv, eller situationen rent i övrigt att det här ska gå bra. Men jag VILL så mycket, denhär känslan RESER mig. Har bara hänt en gång tidigare, därför är det väldigt lätt att urskilja den ifrån havet utav känslor; en liten silverskimrande fisk ifrån ett nästan likafärgat stim. Men där solljuset bryts mot vattenytan lyser du klarare än någon annan fisk, och blir därför en chans som så lätt kan bli förspillad... Jag ser dig, hela världen ser dig och om mina känslor är riktiga vill jag inte förspilla denhär chansen. Men jag är så feg, jag är så rädd att göra mig till offret i en alltför sorglig saga...

Jag tänker på det. Jag tänker på det. Och jag tänker på dig.