Kjolle

Hur ärlig ska jag behöva vara för att få bekräftelse?
Människor med mer establerat socialt nätverk har vänner som märker när allt inte är som det ska..
Att man drar sig undan är aldrig ett positivt tecken, att man slutar svara på msn och aldrig är först med att kontakta någon är inte heller särskilt positivt när man annars brukar anse sig själv som efterhängsen.

Att jag låter mig omfamnas av skuggorna, för första gången på länge ser himmeln för vad den är.
Då upptäcker man att många egentligen inte ser efter en, inte ens ställer den endaste frågan.. Om jag håller tyst om det och kniper igen mina läppar då går alla förbi i ovetskap.
Jag har inte ramlat ner i en depression, jag vet bara inte vad min plats är på jorden.. och om den ens finns att erövra, för jag känner mig som det svarta fåret, ett vilset kreatur på en gigantisk uttorkad åker. Ni går redan omkring i era vita flockar med klargröna gräsplättar inom gyllene, etablerade inhängnader.
Jag kom, jag kämpade, jag lyckades, jag drog mig undan, jag glömdes och jag glömde att jag glömdes.
och nu sitter jag här och bökar i den gräslösa jorden som ett svin.. benflisor fastnar i tänderna, jag får inte ut dem. Mina ögon vattnas och jag stirrar bort mot en genomskilnig solnedgång, den stirrar ned på mig och jag upptäcker för första gången på länge; jag ser himmeln för vad den är när den betraktar mig och min raserande värld, jag upptäcker att den är så långt borta. Att jag är så långt borta.

Ett radioaktivt fält efter ett bombnedslag.
Ett svart får som bökar efter benrester som fastnar mellan tänderna.
Här kan ingen se att något inte står rätt till.