Kjolle

Morgonen bestod av apatisk tristess.
Jag var fastkedjad i mitt eget rum och jag hade svårt att hitta rörelseförmågan..
Jag satt framför datorn och gjorde något jag inte minns, jag låg i soffan och stirrade ifatt med min omgivning.
Men tankarna minns jag lika tydligt som alltid, de kretsade runt och runt i en ond cirkel, utan något kraftmotstånd ifrån min vilja:
- Jag duger inte, jag är dålig på både utsidan och insidan
- Jag förtjänar det inte, jag är ingen bra människa
- Jag hör inte till.. jag vet inte vad det social livet innebär, jag borde hålla mig utanför

Det gick runt i mitt huvud, men jag lyckades äntligen slita mig ut och springa. Skillnaden denhär gången var att löpningen inte gjorde mig direkt glad, jag fick något visst motivationsrus någonstans på slutet.. och DET är positivt, men när jag sedan skulle duscha av mig låg jag med huvudet böjt och stirrade ut över mina ben. Jag funderade på att be mina föräldrar eller min syster om en kram, be dem att tala om för mig att jag duger. Gråten bubblade upp i halsen och jag blinkade nästan ut ett par tårar. Jag försökte skapa en god cirkel, jag sa tyst för mig själv:
- du duger, du duger, du duger
- du är inte avvikande och även om du vore det blir du accepterad av människorna omkring dig
- du förtjänar att komma ut på livet, du har en plats här i världen som alla andra
- du duger, du duger, du duger, du duger

Tankesättet fungerade ett tag. Men nu sitter jag här med samma apatiska blick och ensidiga kroppsspråk. Ett milt oroande tryck i bröstkorgen som förföljt mig hela dagen.. Men jag försöker ändå att studera vidare.

Nu ber jag er alla som läser, eller som åtminstone känner mig och har fått en uppfattning om vilken typ av människa jag är.

Säg att jag duger, säg att jag duger och mena det...