Kjolle

Inte så mycket motivation till skrivandet.
Men jag kan väl säga som så att jag behöver hjälp snarast, ska kontakta psykiatri väst så snart som imorgon.
Annars börjar mitt komplex bli olidligt, det bebandlat med mitt redan katastrofala självförtroende.
Nedvärderar mig själv, erkänner mig själv som en dålig eller rentav misslyckad person. Att jag känner mig alltmer obekväm ute hjälper inte heller.. även när jag har mina säkraste kläder. Dem kan inte längre skymma min helhet, den ligger inom mig och gnager vilket fall som.

Jag förmultnar, min kropp förmultnar, min personlighet förmultnar, mina ögon har blivit svarta och skymmer min blick. Jag kan inte längre se framåt, jag kan inte se ett ljus i slutet utav tunneln, jag kan bara se en plågsam ond cirkel där jag försöker glömma bort mina parasiter till demoner. En bäcksvart fasad; den vänder era blickar emot mig och tankarna hugger emot min verklighetsuppfattning, mot min bröstkorg.

Mina fantasier börjar påverka mig också. Idag när jag sprang fick jag känslan av att mitt huvud höll på att slitas ifrån min kropp, var rädd att nerverna i nacken skulle gå av.
Orolig över sådant jag tror, orolig över sådant som inte finns, orolig över att jag är orolig och att det överhuvudtaget finns något att vara orolig över, om allting nu är tillräckligt verkligt för att oroa sig för.