Kjolle

Jag hade tänkt försöka göra något utav denhär dagen. Kasta mig ut i värmen och fortsätta vara MIG utan mössa.
Men så var jag med om ett litet missöde.. rakapparaten har gått sönder, eller snarare uppladaren till den.
Jag fick satsa på att badda skägget med varmt vatten, för att sedan ta till tvål och rakhyvel. Vilket opassande missöde för mig! Jag fick ånger över hur ojämnt och sårigt det blev.. om jag ifrån början redan såg avvikande ut, till exempel till hyn - hur förstärkt blir det inte nu? Jag höll i rakhyveln ett tag, tittade på den, blev frestrad att bara rispa mig lite. Men jag stod emot det, vilket börjar bli allt lättare. Men det här var det starkaste suget jag känt på länge.

Dock inte konstigt, eftersom det är första gången på 2-3 månader som jag verkligen har en rakhyvell i mina händer, eller ens ser en överhuvudtaget. Jag gick emot frestelsen och nu har jag bestämt mig för att isolera mig.. vänta in en bättre skäggdag, vilket förhoppningsivs är imorgon. KANSKE exponerar mig till biblioteket i stan, där jag ska köpa en cd-bok med lektioner för japanska. Blir en bra sysselsättning för dagar då jag inte orkar visa mig..

Ja, en väldigt vanlig fråga som jag koncentrerat mig på ikväll.. Vad är egentligen livet?
Det enda jag kan tänka på är själva frågan, lyckas aldrig komma fram till något som helst svar. Och det, som många andra människor på denna planet - kommer jag aldrig att göra heller. Det är som jag sa till min syrra nu precis, när vi var på bakgården och höll ett par tysta minuter för en människa som förtjänade just dessa minuter:
"Om man tänker efter som vi, då vet man inte" Alltså vi människor som tänker efter några steg för långt, så det blir ohälsosamt.. vi blir frustrerade, eftersom vi inte kommer fram till några svar. Jag vet inte vad livet är!

-

Imorgon måste jag kontakta min förra psykolog, känns som att gå omkring med cementhandskar och cementskor. Orkar inte göra något alls, och även om orken sitter i har jag ingen som helst lust. och det värsta utav allt är väl att jag inte ser meningen i det heller. Varför?
Behöver iallafall vägledning, bara någon som helst vägledning... Vad gör jag nu? Någon speciell jag kan prata med för att arbeta bort min förvrängda självbild?

Jag orkar inte.
Jag vet inte varför.
Men jag orkar inte.
Ingen motivation, ingen lust, ser ingen mening.
Jag orkar helt enkelt inte.

Och nu befinner jag mig i denhär sitsen igen. Hur gick det egentligen? Vad tyckte människorna om mig?
Var jag tråkig? Var jag pinsam? Betedde jag mig avvikande? Var jag dissande? Var jag självisk? Skulle jag ha agerat annorlunda i den eller den situationen?

Jag behövde verkligen denhär festen, det var helt sjukt kul! Ångesten höll på att övervinna mig timmarna innan (gick fram och tillbaka i lägenhet och hyperventilerade) men jag stormade igenom den. Efter två veckor av isolation är jag äntligen tillbaks i livet igen, och denhär gången lyckades jag verkligen bjuda på mig själv. På ett sätt som jag aldrig gjort tidigare faktiskt, jag bara kastade ut min personlighet över sällskapet! Men så var det väldigt bra festarsällskap också. Zippo är alltid sjukt bra, Moa också. Sedan stötte jag på Madde och Natalie, också trevliga på hög nivå. Plus ett nytt bekantskap, Emmelie (Fluffy)! Jag han väl inte snacka jättemkt med henne, men hon verkade också va sjukerligt trevlig.

Men nu kommer problematiken, som vanligt. Som ältare vet jag inte om människorna gillade min personlighet... och det blir ännu mer intensivare nu när jag verkligen la ut den på ett stort fat för alla att gotta sig på. Måste se till så jag blir motbevisad så fort som möjligt..

Det är en känsla jag inte upplevt på flera veckor nu. Att bara kunna finna sig i en social situation, kasta ut hela sin personlighet och bara vara. Jag, syrran och Sami strövade omkring i Saltö och Dragsö.. Vi flummade ihjäl oss, betedde oss som små barn; pånyttfödda. Sedan gick vi igenom fjortisstadiet (som jag egentligen inte gått igenom tidigare), och slutade i våra filosofdagar.

Vi låg i det höga gräset, betraktade den stilla svarta himmeln som stirrade ner på oss i sitt djupa mörker. Fysiskt sätt befann vi oss i gräset, men våra blickar kretsade runt i himmlavarvet. Man blev ett med sina känslor och tankar, och på så vis kunde man bara vara. Man kunde ligga där, prata om vardagliga problem, prata om saker man varit med om. Skitsamma om en diskussion handlade om sex och att det är överskattat, alla diskussioner ledde in till något intressant som fick en att fundera vidare.
Hemvägen var också underbar. Jag kan erkänna att vi var ganska berusade, men på ett positivt vis! Världen log mot oss i just denna stund, för att vi är en så sjukt bra trio. Sami drog igång Muse på sin mobil och vi sjöng med så bäst vi kunde, om vi inte kunde texten utantill trallade vi till melodin. Vi sa inget vettigt på säkert 20-30 min, bara sjöng med och... var.

Det känns som att Kjolle har upptäckt och kommit ut i världen igen, och jag planerar inte längre att vänta in något alls.. Hur resonerade jag i mitt förra blogginlägg egentligen? Man kan bara inte sätta sig helt overksam framför datorn och hoppas att lyckan hittar en, det gäller att hitta lyckan med hjälp av sina egna inre verktyg! Det vet jag, men ibland glömmer jag bort det.

Låt oss se bortom alla hinder, omfamna alla våra känslor och tankar, gör dem till den person du är. Låt dina känsel befasta sig i asfalten, känn hur vinden drar genom ansiktet och hur stunden existerar för dig... Du är här och nu, du går med bara fötter genom kylig mark och du vet att vart vägen än bär dig så förtjänar du att visa din existens. Att vara.

Jag sitter och lyssnar på den mest träffande låten jag varit med om, förutom Radiohead's 'creep'.
Kent - Beskyddaren; den beskriver min utseendefixation på pricken.

Det har bara gått nedför på dehär planet. När jag pratade med min psykolog tog han det inte på allvar, han avfärdade det som ett mindre problem. Han motbevisade mig genom att jämföra våra höfter till exempel, visade att min höft inte var sjukligt bred. Så var det med den saken, efter det tänkte han säkert att jag skulle acceptera min missbildning som den var och glömma bort den. Men det har bara gått åt ett håll sedan dess, med vissa ljusglimtar då jag bara inte tänkt på det.

När jag går ute finns det alltid i mina tankar. Jag ser ett skyltfönster som jag kan spegla mig i, jag tittar för att se om jag kan motbevisa mig själv just då. Ibland går det, men sedan kommer tankar om att folk kan se mig ifrån 100 olika vinklar. 
- Framifrån blir min feta höft tydlig och dessutom min skuttande gångstil.
- Ifrån sidan blir min korta överkropp tydlig och min konstigt byggda rumpa.
- Bakifrån blir min oproportionerliga underkropp i jämförelse med överkroppen lika tydlig.
Sedan finns det ytterligare 97 vinklar att bli dömd ifrån, det går inte att anpassa sig till precis alla. Tyvärr.

Vidare har mina säkerhetsbeteenden gällandes mitt utseende blivit jobbigare. Att jag ibland måste bära mössa (och alltid känner mig säkrare i det), att jag måste vara skitnoga med att blanda kläderna rätt, att jag måste bära kläder som inte framhäver mina missbildningar. Att jag måste göra mig iordning precis varenda morgon, jag skulle seriöst inte överleva att exponera mitt utseende om jag är orakad. Det blandat med min oljiga och ojämna hud.. Man ser ju ut som ett monster på morgnarna. Ett monster som lika bra skulle kunna passa in i Silent hill-dimensionen.

Vad som gjorde saken ännu mer uppenbar idag var när jag tvingades att avlägsna min läpp piercing.. Inflammationen hade blivit lite för extrem, så jag hade inget annat val. Och det var ingen mening att byta ut den mot läkestaven, min läpp måste läka ifred nu. Hursomhelst - Den lilla säkerhet jag kände med piercing i är borta nu, att vara missbildad och ocool måste vara den sämsta kombinationen någonsin. Att vara missbildad men ändå en respektabel klädstil hade varit helt okej.. Men nu går precis allt emot mig.

-

Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag

Herregud. Man är så sjukt ytlig, tror att hela världen kretsar runt ens utseende, tror att det är vad folk dömmer en efter.. Och även om man blir motbevisad, även om man blir motbevisad miljoner gånger om så ser man ju fortfarande felen själv. Jag kan inte se det ifrån någon annans synvinkel, bara ifrån min egna. Och det är just där jag är fast..
Det konstiga är att jag har inga tankar om min vikt, där är jag helt och hållet nöjd. Men nackdelen med att vara smal är att ens missbildningar framhävs då - Det är gener och anlag, saker jag föds med och som jag inte kan fly undan oberoende hur smal eller kraftig jag är. Det sitter i min kroppsform, det sitter i min personlighet, det sitter i allt.
Och då vill jag mer än någonsin fly undan det sociala livet, för det räcker att jag exponerar kroppen för mig själv.

Åh gud, man är så sjukt ytlig.

Det var längesedan jag slängde upp ett blogginlägg nu, men anledningen bakom det är att jag varit ute på exponeraräventyr. Igen, igen och igen. Det har blivit fest, grillning, chill och har dessutom börjat kickboxningen!
Lärt känna bekanta och även fått tillbaks kontakten med vissa människor. Ensamhetskänslorna börjar tyna bort en aning, det gäller bara att jag fortsätter simma med the flow!

Däremot kan jag inte säga att det varit lätt. Så sent som idag tränade jag kickboxning och jag kände mig som ett freak efteråt. Kändes som att alla på träningen undvek mig, ville inte säga hejdå, tyckte att jag var avvikande och konstig. Både till utseendet och som person. Det blir alltså något man måste utsätta sig för i framtiden... För det värsta jag vet är att exponera min kropp, och finns det inget bättre sätt att göra det än att sparkas och boxas i linne? Fruktansvärt, men givande. Efteråt ville jag skada mig, bevisa vilket freak jag var och att jag förtjänades att bli nedtryckt. Men, lägg märke till MEN. Jag hindrade mig själv ifrån det och trots att jag gått omkring lite halvborta hela dagen så hände inget.

De vanliga 'negativa i det positiva' tankarna hemsöker mig fortfarande. Jag tycker att min personlighet och mina samtalsämnen blir mycket mer vanliga, och som vanligt är jag rädd att passera en slags censur som rycker ifrån mig mina personlighetsdrag som jag innehavit under mina dåliga dar. Funderar ibland om det kanske skulle kännas mer givande att trycka ned sig själv i mörkret och leva där med andra mörkervarelser, glömma bort dåtid nutid och framtid och finna sig där i resten av sitt liv. Som sagt är dethär bara tankar, inget jag funderar på att göra till handling.

Förhoppningsvis fortsätter denhär bra sociala exponerarperioden, men jag får inte glömma bort att skolan är viktig och vad det innebär att skjuta upp mina uppgifter..

Hur kan ens tankar kretsa runt något som inte längre existerar?
Vi var två en gång i tiden, men det var då. Jag måste försöka koncentrera mig i nuet, följa min egen stig och nå min drömmar och mål. Men så fort jag ser dig hitta på något, så fort dina ögon dyker upp i mina tankar samtidigt som du knappt försöker hålla kontakten med mig längre, när du ändå försöker med andra. Hur ska jag då kunna tro på dina ord längre? och hur mycket ska jag hinna tänka innan jag lyckas gräva mig upp ur denna ältargrav?

.. och det är sorgligt hur jag gör mig själv till offret i denna historia. För varje gång dessa känslor slår tillbaks på mig tvärstannar mitt liv och jag kan inte känna annat än ånger, ilska och ensamhet. När du dissar mig, känns det som hela världen dissar mig. Jag peppade dig, jag räddade dig, jag fanns för dig när jag egentligen borde funnits för mig själv lite mer. Och det här är tacken? Offret tackar och bugar, sedan ältar han vidare.