Kjolle

Inatt är mina tankar fängslade på just en sak.
Havet, det stora mörka havet.
Jag blundar och hör vågor slå mot tjocka klippväggar.
De vibrerar vid attacken, och havet sugs tillbaka och återgår i sitt eviga kretslopp.
Fiskmåsar cirkulerar och spanar efter fisk, de skriker tillsammans med den lätta havsbrisen.
Strömmen klättrar upp och blöter en ljusblek sandstrand. För med sig snäckor på sin färd.
Bräckliga och en enda av havets skatter. De liksom krasslar mot varandra, som att hålla båda händerna kring diamanter. Det sammtidigt som man ruskar om... Havets skatter, havets diamanter. Jag kan höra dem, jag kan höra dem som en snäcka mot örat. Brisen som svävar över havet, forna vågor som kommit och gått. Förevigade i snäckskallet lyssnar jag på er och drömmer mig iväg till den bottnen jag aldrig kommer vistas i.
Mörkt, oklart och dovt... Ett starkt tryck emot öronen som bedövar alla ljud ifrån människornas rus. Mina hjärtslag, dova slag när jag smidigt sveper mina ben och armar fram och tillbaka, för att hålla mig på en jämn nivå under vattenytan.
Ett tryck över bröstet, bubblor som forsar genom mina näsborrar och ur en halvstängd mun. Måste ha luft.

Jag är tillbaks ovanför ytan igen och tar ett djupt andetag. Brisen fångar mig och jag går tillbaks till stranden.
Sätter mig där. Lägger mig. Funderar en stund. Byter om. Packar ihop solmadrassen och går hemåt.
Tillbaks till den tydliga verkligheten.