Kjolle

Jag sitter och lyssnar på den mest träffande låten jag varit med om, förutom Radiohead's 'creep'.
Kent - Beskyddaren; den beskriver min utseendefixation på pricken.

Det har bara gått nedför på dehär planet. När jag pratade med min psykolog tog han det inte på allvar, han avfärdade det som ett mindre problem. Han motbevisade mig genom att jämföra våra höfter till exempel, visade att min höft inte var sjukligt bred. Så var det med den saken, efter det tänkte han säkert att jag skulle acceptera min missbildning som den var och glömma bort den. Men det har bara gått åt ett håll sedan dess, med vissa ljusglimtar då jag bara inte tänkt på det.

När jag går ute finns det alltid i mina tankar. Jag ser ett skyltfönster som jag kan spegla mig i, jag tittar för att se om jag kan motbevisa mig själv just då. Ibland går det, men sedan kommer tankar om att folk kan se mig ifrån 100 olika vinklar. 
- Framifrån blir min feta höft tydlig och dessutom min skuttande gångstil.
- Ifrån sidan blir min korta överkropp tydlig och min konstigt byggda rumpa.
- Bakifrån blir min oproportionerliga underkropp i jämförelse med överkroppen lika tydlig.
Sedan finns det ytterligare 97 vinklar att bli dömd ifrån, det går inte att anpassa sig till precis alla. Tyvärr.

Vidare har mina säkerhetsbeteenden gällandes mitt utseende blivit jobbigare. Att jag ibland måste bära mössa (och alltid känner mig säkrare i det), att jag måste vara skitnoga med att blanda kläderna rätt, att jag måste bära kläder som inte framhäver mina missbildningar. Att jag måste göra mig iordning precis varenda morgon, jag skulle seriöst inte överleva att exponera mitt utseende om jag är orakad. Det blandat med min oljiga och ojämna hud.. Man ser ju ut som ett monster på morgnarna. Ett monster som lika bra skulle kunna passa in i Silent hill-dimensionen.

Vad som gjorde saken ännu mer uppenbar idag var när jag tvingades att avlägsna min läpp piercing.. Inflammationen hade blivit lite för extrem, så jag hade inget annat val. Och det var ingen mening att byta ut den mot läkestaven, min läpp måste läka ifred nu. Hursomhelst - Den lilla säkerhet jag kände med piercing i är borta nu, att vara missbildad och ocool måste vara den sämsta kombinationen någonsin. Att vara missbildad men ändå en respektabel klädstil hade varit helt okej.. Men nu går precis allt emot mig.

-

Jag ville vara speciell
jagad smal & glansigt blek
men med fläckar är Jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
men det kräver att man har
gener & anlag
och det har inte Jag

Herregud. Man är så sjukt ytlig, tror att hela världen kretsar runt ens utseende, tror att det är vad folk dömmer en efter.. Och även om man blir motbevisad, även om man blir motbevisad miljoner gånger om så ser man ju fortfarande felen själv. Jag kan inte se det ifrån någon annans synvinkel, bara ifrån min egna. Och det är just där jag är fast..
Det konstiga är att jag har inga tankar om min vikt, där är jag helt och hållet nöjd. Men nackdelen med att vara smal är att ens missbildningar framhävs då - Det är gener och anlag, saker jag föds med och som jag inte kan fly undan oberoende hur smal eller kraftig jag är. Det sitter i min kroppsform, det sitter i min personlighet, det sitter i allt.
Och då vill jag mer än någonsin fly undan det sociala livet, för det räcker att jag exponerar kroppen för mig själv.

Åh gud, man är så sjukt ytlig.