Kjolle

Vet inte om det gick dåligt, eller helt enkelt katastrofalt.
Den känslan jag fick av att sitta där. Som att inte få någon som helst respons överhuvudtaget och de punkterna som var viktigast försvann ut i tunna luften. Jag kände mig så jävla dum när jag satt där och berätta om hela mitt liv, som ett litet barn som tappat bort sin snuttefilt.. Som ett enda ledset frågetecken.

Kanske har jag kommit så pass långt på vägen att jag inte behöver en psykolog överhuvudtaget? Men att inte tro på sina färdigheter, att gång på gång vara lika osäker på om man ska lyckas.. att inte kunna se situationen som något man ser fram emot. Det är väl ett problem i sig? Eller?

Det som allt annat får tiden utvisa. Har en tid igen om ett par veckor, och hon sa följande om fortsatta möten:
"Vi får träffas en gång till, sen får vi se om jag kan hjälpa dig på något sätt"
Jag tvivlar på det faktiskt, känns som jag kommit till helt fel ställe. Känns som att vuxenpsykiatrin hade varit ett mycket bättre val för mig, som jag faktiskt var så duktig och kontaktade först. Att bara sitta ned och prata om mitt liv tar mig ingenstans, jag behöver någon typ av kognitiv terapi.. Hur länge jag än försökt så kan jag INTE motbevisa mina tankar inför en social situation. Samma skräck varje gång, även om förra utsättningen gick sjukbra.

Men jag får ge dethär en chans, hur skeptisk jag än är.. I värsta fall skippar jag psykiatrin och kämpar mer än någonsin. Allt handlar ju om att gå emot mina tankar och känslor, kanske gör jag det inte tillräckligt?