Nästan inget kvar
När ems och jag vart påvägs hem genom stan efter att ha lämnat av Samuel at his house så hittade ems och jag en riktigt obehaglig text. Den satt helt öppet på väggen och löd; "Nästan inget kvar".
Det kändes som att personen som sprayat det på stenväggen hade kunskap om hur allas liv i slutändan skulle sluta i fördärv och plåga, att allt vi byggt upp genom våra liv skulle försvinna iväg, tillsammans med alla bekymmer.
I ren desperation sprayade personen det på väggen för att ge alla en föraning om vad som var påväg. Jag pratar inte om en komet som ska krascha på planeten, utan det ska komma en punkt då nästan inget finns kvar. Den ska svepa över hela världen som en osynlig våg och slita våra drömmar, hopp och verklighet ifrån oss. Ingenting kommer finnas kvar, och vi kommer inte ens vara medvetna om förändringen.
Ems och jag fick en riktigt obehaglig känsla och drog oss tillbaka, helt plötsligt verkade hela staden betrakta varenda liten rörelse man tog. Man mådde nästan dåligt när man såg människor gå omkring och skrika i sin fylla, helt omedvetna om vad som kommer ske, lever i nuets glömska, för att nästa dag kanske inte finnas till längre.
Felsteg
Bleeeegh. Känner mig fortfarande efter när det gäller livet och skolan.. Känns som att alla kan så mycket mer än mig, att jag står i dendär svarta sportlighten, i ovetskap om vad framtiden kommer bära med sig. Jag vet att jag är begåvad på vissa punkter, men jag har ju inte haft något tillfälle att utveckla det.. och motivationen finns oftast bara för mina sociala utsättningar. Det är ju något som är självklart för de flesta!
Med andra ord pluggar jag på något som alla redan kan.
Åh, du hemska tanke..
koncentrera dig
Jag vet inte vad jag ska säga om denhär dagen.
Mange & jag var på skolan igen, ordnade uppgifter för elektroniken.
Vi gick till läraren för ämnet, och det blev en plåga..
Jag visste inte direkt vad jag skulle svara annat än att humma och nicka.
Jag gillar inte läraren så värst, han är stel till sättet och dessutom är elektronik bland de tråkigaste ämnen jag någonsin haft olyckan att stötta på. Hjärtat blev oroligt och slog snabbare och jag kände hur svetten trängde fram. Varför? Han väntar sig väl inte att jag ska hålla en givande diskussion om elektronik med honom? Jag som inte avslutat ett enda prov i ämnet. Så det blev till att fortsätta nicka och hoppas att man såg tillräckligt intresserad ut.
Men vad snackar han om? Ingen aning, för just nu koncentrerar jag mig på att inte se nervös ut och se intresserad ut.
First breath after coma
Jag får ett kraftigt knytnäveslag i magen, saliven flyger ur munnen och jag tappar andan
Jag faller ner på knä och skippar efter ny luft. Reser mig upp igen och inväntar nästa slag, de blir lättare att ta emot för var gång de landar.
Jag lyckades vända påsklovet till mitt bästa hittills. Utifrån sett var det många gånger bättre än det föregående. Ifrån insidan kändes det väl lite sådär till och från, ångesten tryckte i bröstet och vid ett par tillfällen och funderingarna fanns ju för att åka ner med hissen till källarplanet igen. Men istället tryckte jag på nödstopp-knappen, bräckte upp dörren med mina bara händer och hissade mig uppför linan till det utsprungliga planet. Grattis till mig själv för att jag varit så duktig!
Idag började skolan igen och det känns okej. Hängde med mange som skulle ha betygsamtal, han fixade ett MVG. Det första han någonsin fått i hela sitt liv :O Så grattis till honom! Själv så skulle jag få tag på min elektroniklärare, blir möte med honom på torsdag om de proven jag inte fixat än.
och slutligen, en ny känsla som tyvärr kommer med det positiva...
Jag har börjat känna mig ytlig, tråkig och självisk, vilket kan vara en riktigt obehaglig känsla.
Ems säger till mig om och om igen att man inte behöver må dåligt för att vara en speciell människa, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Har flera exempel på människor som gått över gränsen och tappat bort sina speciella jag för att leva livet i ovetskap om förändringen. Jag vill förbli densamma Kjolle, jag vill inte rinna iväg med denna enda flod för att sedan silas till denna vanliga människa.
Till skillnad ifrån dem lever jag i vetskap, jag kommer göra allt som står i min makt för att inte förändras till det sämre.
Under tiden skippar jag försiktigt efter denna nya luft..
Precious
Nu ska jag faktiskt inte bara tala om mig själv, jag ska tala om den mest betydelsefulla personen i mitt liv.
Hur sjukt mycket du betyder, hur sjukt stor inverkan du gör på mitt liv, hur sjukt arg jag blir när du blir sviken om igen.
Jag har kommit fram till en objektiv sanning, en sanning om att du är en ängel som bara väntar på att dina vingar ska få vecklas ut och få ta sin plats i dethär döda ljuset. Precis som du förtjänar.
Det finns inte så mycket mer att säga än vad du redan känner till. Men visst känner man sig övergiven när någon kommer så pass nära inpå? Man vill gärna tro att världen inte förtjänar oss.
-
Angels with silver wings
Shouldn't know suffering
I wish I could take the pain for you
Exponera
Ständigt exponerande, en flykt ifrån mina tankar.
Jag har varit både fysiskt och psykiskt trött, igår orkade jag knappt lyfta ett finger trots att jag sov nästan 10 timmar i sträck! Så antar att det var på tiden att jag lutade mig tillbaks och vilade i tankar som tar en bortom denna värld och vidare. Verklighetsflykter blir min vila ifrån ångesten!
Jag borde känna mig sjukt duktig, men det får resten av påsklovet bevisa.
Jag ska ha åtminstone två grymma exponeringar till, gärna på en sådan nivå att jag blir spyfärdig!
Då kan jag skratta åt hur jävla duktig jag har varit.
Övergångsvilan börjar nu. Exponerarfas två fortsätter imorgon.
Let it come
Det har varit några intensiva dagar. Jag har gått emot mina känslor som aldrig förr och även om det inte varade så länge har jag aldrig visat så pass stort motstånd emot dem. Bieffekerna blev iofs att jag gick omkring och var trött dagarna i ända, men hellre det än att älta!
När jag sprang västramarksrundan ljöd "Let it come" i mina hörlurar, och det är det enda jag strävar efter just nu. Låt det komma, vad som än väntar på den andra sidan. Låt det komma.
För tillfället känns det som jag inte har så mycket att skriva om... Känns väl som jag lever i gränslandet för tillfället, som att stå i mitten av en gungbräda och inte få ta del av någon sida. Känner mig inte tillrätta med de lyckliga, men jag känner mig dessutom inte tillrätta med de som lever på bottnen.
Värmen har kommit dessutom och jag blev negativt överraskad... För jag blev negativt påverkad av att våren äntligen kommit. Det är ljust dagarna i ända, man får ha mindre kläder på sig och man känner sig allmänt mer utblåttad och missbildad. Tyvärr har det gått så långt att jag tror på mina tankar om mig själv, jag ser avvikande ut och inget någon säger får mig att tro annorlunda, jag kan på min högsta höjd glömma bort det, men när jag blir påminnd ligger sanningen lika klar och tydlig som alltid.
Den tanken lämnar jag åt mitt ältande.
Och under tiden väntar jag på att något ska komma.
En liten skyddsängel
Gårdagen gick ifrån mörkt till ljus, vilket faktiskt är positivare än tvärtom.
Vändningen kom någon gång på kvällen då André plockade upp mig vid centrum med sin bil, vi körde bort till Västramark för att ta oss ett riktigt löparpass. Tyvärr så råkade jag ta med väskan (med en kamera i), så blev att han fick köra hem mig sen. Men just när vi var där och snackade skit, stretchade och dampade runt som man ska - då kände jag att livet log åt mig. Kändes som att himmeln öppnade sig upp ovanför mig och jag kunde dessutom koncentrera mig på och uppskatta omgivningen. Du underbara känsla!
Att man fick ett sjukt fint privat meddelande på bilddagboken av Li gjorde saken ännu bättre.
- "En liten skyddsängel gick igenom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar. Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig. Denna skyddsängel är med dig dag som natt så att ingen ska göra dig illa eller att inget hemskt ska hända dig.
Denna Ängel är från Mig till Dig för du är den modigaste och starkaste jag mött.
För att du vågar hoppas på en framtid när allt ser mörkt ut, för att du skrattar och gråter och vågar känna smärtan trots att du vet vad den bär med sig, för att du tar emot glädjen och livet!
Kjolle, till dig, för att du är Min Vän och en vän är det vackraste man kan vara! "
Inte ofta man får läsa eller höra sådant om sig själv. Hela bröstet svällde upp och jag kände mig faktiskt stark för tillfället!
Gårdagen ska finnas kvar i mitt minne. Även om det inte hände något jättespeciellt runtomkring mig så stod mitt inre liv i lågor, inte så pass varma att de brändes - men tillräckligt för att mjuka upp hela mig och min själ.
Idag är allt grått och trist igen. Men nu vet jag åtminstone att jag har en liten skyddsängel vid min sida.
Ska jag tro er?
"Men fan vad det kan kännas att dras ner i ett djävla nederlag . Är det därför jag inte vågar ta detdär sista avgörande steget? Nederlag svider hårt.. För mig svider dem värre än livet, dem svider mig så hårt att jag vill fly. RUNRUNRUN into the fockin' never-ever-land and drown in it. Min egen lilla värld som ingen utom jag själv kan gå i ide i.
Ingen utom jag kan ta mig därifrån, från min lilla säkra overkande värld...
... So wish me a great load of luck, för jag ska lida många hårda nederlag framöver."
-
Kollade upp min gammla blogg som det inte blev mycket utav.
Redan då kände jag till mina verktyg, men då fann jag aldrig modet att ta dedär sista steget.
Bara kasta mig ut i den osäkra världen och inte blicka bakom axeln.
Precis det har jag gjort nu, särskilt nu i början av det nya året.
Shit, jag borde vara lycklig idag, jag borde känna mig som en människa som alla andra för en gångs skull!
Men vad är det jag sysslar med? Ställer jag alltför höga krav på mig själv eller? Krav som blir högre för varje gång jag vågar ta ett längre steg? De kommer ju sluta med att jag vill ha hela världen, och jag har inte kapaciteten till det, jag som tycker det är fruktansvärt att bli fångad av dömmande blickar.
Idag har jag iallafall varit duktig, även om jag sammtidigt inte vågar erkänna det för mig själv
Sprang en 2 milare med andré imorse (han haltade dock bara runt Rosenholm ett varv :P) hur mycket det än tog emot. Nästan grät när jag skulle ut och springa. Benen var tunga och värkte, magen protesterade och kändes som att jag skulle stupa med huvudet rakt ner i asfalten. Dessutom gav socialfobin mig en match, hade panik innan jag skulle lämna porten (Rakt ut i CENTRUM!).. Visste inte vad som skulle vänta på andra sidan och jag var rädd att jag omedvetet skulle göra bort mig inför hela Karlskrona. Snacka om att överanalysera!
Men som sagt, även om det tog emot.. Även om det tog emot så sjukt mycket klarade jag mig igenom det och för tillfället känns det lite lättare. Men tankarna finns ändå där, de simmar runt som små fiskar i sitt akvarium.. både de positiva och de negativa och så dum som jag är fiskar jag upp de som jag inte vill älta vidare på. Jag ska låta tankarna vara och låta de gå sitt eget lopp, inte koncentrera mig på att inte tänka negativt. Men jag gör det icke.
Den stora frågan är väl om jag ska tro på er? Förtjänar jag en plats här i världen?
Jag ska försöka att inte grubbla vidare på det.
Det är väldigt lätt
Det är väldigt lätt att skjuta världen åt sidan för en stund framför menlösa internetkonversationer.
Det är väldigt lätt att skjuta upp på det som kommer att löna sig i längden för de tillfälliga tillfredsställelserna.
Det är väldigt lätt att acceptera detta tryck över bröstkorgen för att man helt enkelt känner sig säker med den känslan, som en gammal fiende man inte kan vara utan.
Redskapen sitter där i min själ och bara väntar på att bli nyttjade! Jag vet precis vad jag måste göra och jag gör det till viss del. Idag fungerar det sociala och träningen bra, men självklart ska skolan hamna i skymundan. Läxorna staplas på varandra i högar och ju mer de tornar sig över mig desto intensivare blir trycket över bröstet.
Det blir som en ond cirkel, tillslut vet jag inte vad trycket över bröstet bros på längre.
Idag har jag iallafall sällskapat mangeboy till skolan, för han skulle skriva ett teoretiskt prov.
Under tiden satt jag och läste lite i min filosofi A bok, försökte komma ikapp missade studiedagar.. Gick inte så värst bra, hade svårt att se sammanhanget i meningarna, såg bara enskilda ord som helt enkelt slutade som enskilda ord.
Kanske därför min motivation börjar tvina? Kan inte koncentrera mig på det som är viktigast just nu..
Hälsade även på min vän ensamheten, vi åt köttgryta tillsammans, sedan skulle jag följa med han till cityhallen för att inhandla lite godis. Men jag lyckades avstå, visste att det skulle bidra till mer ångest! Dock känns det som att jag börjat tröstäta igen.. Spelar ingen roll om jag är hungrig eller inte, vill bara känna smaken av något. För ibland är jag riktigt jävla trött på smaken mitt liv förmedlar. Knappt ingenting med andra ord, det har mitt luktsinne sett till.
Lyckades vända dagen tillslut iallafall. Hoppa ner på golvet och styrketräna plus planera en lång löpisrunda imorrnbitti.
Håll ditt löfte nu Kjolle, inte ljuga för dig själv!
