Kjolle

"Men fan vad det kan kännas att dras ner i ett djävla nederlag . Är det därför jag inte vågar ta detdär sista avgörande steget? Nederlag svider hårt.. För mig svider dem värre än livet, dem svider mig så hårt att jag vill fly. RUNRUNRUN into the fockin' never-ever-land and drown in it. Min egen lilla värld som ingen utom jag själv kan gå i ide i.

Ingen utom jag kan ta mig därifrån, från min lilla säkra overkande värld...
... So wish me a great load of luck, för jag ska lida många hårda nederlag framöver."

-

Kollade upp min gammla blogg som det inte blev mycket utav.
Redan då kände jag till mina verktyg, men då fann jag aldrig modet att ta dedär sista steget.
Bara kasta mig ut i den osäkra världen och inte blicka bakom axeln.

Precis det har jag gjort nu, särskilt nu i början av det nya året.
Shit, jag borde vara lycklig idag, jag borde känna mig som en människa som alla andra för en gångs skull!
Men vad är det jag sysslar med? Ställer jag alltför höga krav på mig själv eller? Krav som blir högre för varje gång jag vågar ta ett längre steg? De kommer ju sluta med att jag vill ha hela världen, och jag har inte kapaciteten till det, jag som tycker det är fruktansvärt att bli fångad av dömmande blickar.

Idag har jag iallafall varit duktig, även om jag sammtidigt inte vågar erkänna det för mig själv
Sprang en 2 milare med andré imorse (han haltade dock bara runt Rosenholm ett varv :P) hur mycket det än tog emot. Nästan grät när jag skulle ut och springa. Benen var tunga och värkte, magen protesterade och kändes som att jag skulle stupa med huvudet rakt ner i asfalten. Dessutom gav socialfobin mig en match, hade panik innan jag skulle lämna porten (Rakt ut i CENTRUM!).. Visste inte vad som skulle vänta på andra sidan och jag var rädd att jag omedvetet skulle göra bort mig inför hela Karlskrona. Snacka om att överanalysera!

Men som sagt, även om det tog emot.. Även om det tog emot så sjukt mycket klarade jag mig igenom det och för tillfället känns det lite lättare. Men tankarna finns ändå där, de simmar runt som små fiskar i sitt akvarium.. både de positiva och de negativa och så dum som jag är fiskar jag upp de som jag inte vill älta vidare på. Jag ska låta tankarna vara och låta de gå sitt eget lopp, inte koncentrera mig på att inte tänka negativt. Men jag gör det icke.

Den stora frågan är väl om jag ska tro på er? Förtjänar jag en plats här i världen?
Jag ska försöka att inte grubbla vidare på det.