Kjolle

Det är väldigt lätt att skjuta världen åt sidan för en stund framför menlösa internetkonversationer.
Det är väldigt lätt att skjuta upp på det som kommer att löna sig i längden för de tillfälliga tillfredsställelserna.
Det är väldigt lätt att acceptera detta tryck över bröstkorgen för att man helt enkelt känner sig säker med den känslan, som en gammal fiende man inte kan vara utan.

Redskapen sitter där i min själ och bara väntar på att bli nyttjade! Jag vet precis vad jag måste göra och jag gör det till viss del. Idag fungerar det sociala och träningen bra, men självklart ska skolan hamna i skymundan. Läxorna staplas på varandra i högar och ju mer de tornar sig över mig desto intensivare blir trycket över bröstet.

Det blir som en ond cirkel, tillslut vet jag inte vad trycket över bröstet bros på längre.

Idag har jag iallafall sällskapat mangeboy till skolan, för han skulle skriva ett teoretiskt prov.
Under tiden satt jag och läste lite i min filosofi A bok, försökte komma ikapp missade studiedagar.. Gick inte så värst bra, hade svårt att se sammanhanget i meningarna, såg bara enskilda ord som helt enkelt slutade som enskilda ord.
Kanske därför min motivation börjar tvina? Kan inte koncentrera mig på det som är viktigast just nu..

Hälsade även på min vän ensamheten, vi åt köttgryta tillsammans, sedan skulle jag följa med han till cityhallen för att inhandla lite godis. Men jag lyckades avstå, visste att det skulle bidra till mer ångest! Dock känns det som att jag börjat tröstäta igen.. Spelar ingen roll om jag är hungrig eller inte, vill bara känna smaken av något. För ibland är jag riktigt jävla trött på smaken mitt liv förmedlar. Knappt ingenting med andra ord, det har mitt luktsinne sett till.

Lyckades vända dagen tillslut iallafall. Hoppa ner på golvet och styrketräna plus planera en lång löpisrunda imorrnbitti.
Håll ditt löfte nu Kjolle, inte ljuga för dig själv!