Att vara
Det är en känsla jag inte upplevt på flera veckor nu. Att bara kunna finna sig i en social situation, kasta ut hela sin personlighet och bara vara. Jag, syrran och Sami strövade omkring i Saltö och Dragsö.. Vi flummade ihjäl oss, betedde oss som små barn; pånyttfödda. Sedan gick vi igenom fjortisstadiet (som jag egentligen inte gått igenom tidigare), och slutade i våra filosofdagar.
Vi låg i det höga gräset, betraktade den stilla svarta himmeln som stirrade ner på oss i sitt djupa mörker. Fysiskt sätt befann vi oss i gräset, men våra blickar kretsade runt i himmlavarvet. Man blev ett med sina känslor och tankar, och på så vis kunde man bara vara. Man kunde ligga där, prata om vardagliga problem, prata om saker man varit med om. Skitsamma om en diskussion handlade om sex och att det är överskattat, alla diskussioner ledde in till något intressant som fick en att fundera vidare.
Hemvägen var också underbar. Jag kan erkänna att vi var ganska berusade, men på ett positivt vis! Världen log mot oss i just denna stund, för att vi är en så sjukt bra trio. Sami drog igång Muse på sin mobil och vi sjöng med så bäst vi kunde, om vi inte kunde texten utantill trallade vi till melodin. Vi sa inget vettigt på säkert 20-30 min, bara sjöng med och... var.
Det känns som att Kjolle har upptäckt och kommit ut i världen igen, och jag planerar inte längre att vänta in något alls.. Hur resonerade jag i mitt förra blogginlägg egentligen? Man kan bara inte sätta sig helt overksam framför datorn och hoppas att lyckan hittar en, det gäller att hitta lyckan med hjälp av sina egna inre verktyg! Det vet jag, men ibland glömmer jag bort det.
Låt oss se bortom alla hinder, omfamna alla våra känslor och tankar, gör dem till den person du är. Låt dina känsel befasta sig i asfalten, känn hur vinden drar genom ansiktet och hur stunden existerar för dig... Du är här och nu, du går med bara fötter genom kylig mark och du vet att vart vägen än bär dig så förtjänar du att visa din existens. Att vara.
