Beskrivning av min dag
Gårkväll: Datorn ger mig ångest, och allt jag utsatt mig för betyder plötsligt ingenting. Jag känner mig ointressant, udda, dissande.
Imorse: Jag sover i 10 timmar av någon anledning och vaknar upp till exakt samma humör. Jag ligger kvar i sängen en stund och tänker efter. Sedan kastar jag mig upp ur sängen, bäddar och hasar mig mot köket... Allt är ett vimmel utav matta, gråa färger och jag vet inte riktigt åt vilken riktning jag är påvägs.
Anländer iallfall till köket, tänker ta mig en nyttig frukost.. Måste följa mitt matschema. Flingorna knastrar mellan mina tänder och känner mig inte chockad över att de inte smakar något speciellt alls. Jag äter för att man mår bättre av att äta, helt enkelt. Frukosten ligger nu i min mage och smälter, jag lyfter upp benen på soffan och stirrar upp i taket. Stirrar blankt upp i taket. Känner att jag kanske borde resa mig, men jag gör det inte... Jag stirrar vidare, jag stirrar lite till och jag stirrar ett par ögonblick till.
Jag duschar, rakar mig, drar på mig inomhuskläder och lägger mig i sängen. Jag lägger mig där, med ett frånvarande ansiktsuttryck. Mina ögon stirrar blankt på taket igen, min mun är till hälften öppen och jag kan inte ens sätta fingret på vilka tankar som kretsade i mitt huvud. Men jag kommer ihåg känslan utav hopplöshet, den som presenterar mig för mitt overksamma jag. Den delen som inte vill bli sedd av omvärlden, den som inte vill kretsa någonstans förutom inom de tjocka murarna som är mina tankar, eller mitt inre liv överhuvudtaget.
Helt plötsligt slås jag av en bra tanke, ett förslag till mig själv; "Jag borde springa"
Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att göra mig iordning, men det måste ha tagit uppmot en timme.
Satte på soffan i vardagsrummet igen och mina löparbyxor var halvvägs på, där stannade det. Jag lutade mig tillbaka, denhär gången fastnade min blick på väggen bredvid tvn och dessutom flackade jag med blicken mellan de två takfönstrerna. Mitt tänkaläge, upp upp i det mörka blå.
Jag kom ut, jag sprang, jag kom hem. Jag kände mig iallafall lite duktig nu, men jag var fortfarande lite numb till sättet; la mig i sängen, tittade på tvn i 1 ½ timme ungefär. Simpsons och familyguy, var faktiskt kul. Skrattade ett par gånger, men jag tittade ändå bara på en TV-skärm, vad ska det ta mig här i livet?
Resten av dagen orkar jag inte skriva om. Jag har släpat mig fram och tillbaka bakom tjocka väggar. Som både representerar mitt inre liv, och de tjocka väggarna som tillhör vår lägenhet. Tjocka väggar och lite med fönster, finns det inte ett bättre vis att isolera sig på?
Ganska känslolös och apatisk; en beskrivning utav min dag.
Imorse: Jag sover i 10 timmar av någon anledning och vaknar upp till exakt samma humör. Jag ligger kvar i sängen en stund och tänker efter. Sedan kastar jag mig upp ur sängen, bäddar och hasar mig mot köket... Allt är ett vimmel utav matta, gråa färger och jag vet inte riktigt åt vilken riktning jag är påvägs.
Anländer iallfall till köket, tänker ta mig en nyttig frukost.. Måste följa mitt matschema. Flingorna knastrar mellan mina tänder och känner mig inte chockad över att de inte smakar något speciellt alls. Jag äter för att man mår bättre av att äta, helt enkelt. Frukosten ligger nu i min mage och smälter, jag lyfter upp benen på soffan och stirrar upp i taket. Stirrar blankt upp i taket. Känner att jag kanske borde resa mig, men jag gör det inte... Jag stirrar vidare, jag stirrar lite till och jag stirrar ett par ögonblick till.
Jag duschar, rakar mig, drar på mig inomhuskläder och lägger mig i sängen. Jag lägger mig där, med ett frånvarande ansiktsuttryck. Mina ögon stirrar blankt på taket igen, min mun är till hälften öppen och jag kan inte ens sätta fingret på vilka tankar som kretsade i mitt huvud. Men jag kommer ihåg känslan utav hopplöshet, den som presenterar mig för mitt overksamma jag. Den delen som inte vill bli sedd av omvärlden, den som inte vill kretsa någonstans förutom inom de tjocka murarna som är mina tankar, eller mitt inre liv överhuvudtaget.
Helt plötsligt slås jag av en bra tanke, ett förslag till mig själv; "Jag borde springa"
Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att göra mig iordning, men det måste ha tagit uppmot en timme.
Satte på soffan i vardagsrummet igen och mina löparbyxor var halvvägs på, där stannade det. Jag lutade mig tillbaka, denhär gången fastnade min blick på väggen bredvid tvn och dessutom flackade jag med blicken mellan de två takfönstrerna. Mitt tänkaläge, upp upp i det mörka blå.
Jag kom ut, jag sprang, jag kom hem. Jag kände mig iallafall lite duktig nu, men jag var fortfarande lite numb till sättet; la mig i sängen, tittade på tvn i 1 ½ timme ungefär. Simpsons och familyguy, var faktiskt kul. Skrattade ett par gånger, men jag tittade ändå bara på en TV-skärm, vad ska det ta mig här i livet?
Resten av dagen orkar jag inte skriva om. Jag har släpat mig fram och tillbaka bakom tjocka väggar. Som både representerar mitt inre liv, och de tjocka väggarna som tillhör vår lägenhet. Tjocka väggar och lite med fönster, finns det inte ett bättre vis att isolera sig på?
Ganska känslolös och apatisk; en beskrivning utav min dag.
Kommentarer
Trackback
