Kjolle

Om man bara kunde intala sig en sådan sak. Att livet är lätt, att livet är en dans på rosor.
En situation öppnar sig framför mig och jag kan inte se situationen för vad den är. Det ska bli en kul kväll med trevliga människor! Men istället blir det... Okej, jag måste exponera mig så mina fobiska känslor inte bli förstärkta.
I längden känns det meningslöst, särskilt när jag har problem att märka mina framsteg. Att jag blir blind för mina framgångar gör att varje exponering känns minst lika meningslös som föregående...
Jag behöver kunna tro på mig själv och mina färdigheter. Jag måste tro på bättring, att jag kan slita ur mig dethär och tillslut kanske kunna ta saker för givet. Men jag kan aldrig ta något för givet.. Jag ifrågasätter det mesta, jag ältar sönder en situation innan jag ens satt foten innanför dörrkarmen.

Vad ska dem tycka om mig?
Vad händer om jag är knäpptyst, kommer de sluta acceptera mig då?
Hur kommer det gå när vi inte är exakt samma människor som sist, blir kraven annorlunda då?
Hur kan jag bete mig och hur jag kan inte bete mig?
Hur ska dem reagera när jag visar mig för första gången, vad blir deras första dömmande intryck?

Alltid dessa frågor. De överlappar varandra och tillslut är det bara en stor tjock smet kvar mellan mina hjärnhalvor, som gör mig inkapabel till att göra ett beslut.. Och om jag inte kan ta ett beslut, då drar jag mig tillbaka. Livet känns plötsligt så komplicerat, som att jag skulle trassla in mig om jag utsatte mig för en sådan här social exponering. Så många medvetanden som riktas mot mig, så många att rikta sitt medvetande tillbaks på. Hur ska jag hinna med allt detta utan att få ett nervöst sammanbrott?

...

Jag måste lära mig att tänka mindre. Att kunna blockera tankarna när de väl blir uppenbara, för dethär fungerar inte längre. Och att jag har ett dåligt självförtroende gör inte saken bättre heller, situationen känns omöjlig in i det sista.
Nu senast försökte jag peppa mig, jag upprepade högt när jag var påväg till busshållsplatsen:
"Våga vara rädd, vägra vara levande död" om och om igen, och det hjälpte för stunden.. Men i stridens hetta insåg jag att exponeringen var bortom min värld och att det var lika bra att jag spenderade tankarna för mig själv istället. Ångesten lugnade ned sig, släppte och blev nonexistent. Men olyckan svämmade upp till ytan, jag kände mig tom och meningslös... Allt kändes meningslöst. Det gick så långt att jag ifrågasatte existensen, vilket ledde till den värsta natten jag haft på väldigt länge.

Men trots detta nederlag vil jag lägga upp en låttext som gjorde mig en gnutta hoppfull:

Come on dance around
shine upon the ground
from me to you
don't you know i'm strong
I could win the world
for you for you
don't you ever cry
I would stop breathin'
for you for you
don't worry life is easy
don't worry life is easy
did you ever fly
let me teach you how
I'll do I'll do
drive upon the mountains
dive into the moon
I'll do I'll do
don't worry life is easy
don't worry life is easy
be my unicorn
I'll chase all the dragons
for you for you
I'll build you a castle silver gold
it's your favorite color i'have been told
don't worry life is easy
don't worry life is easy