Kjolle

Orolig i sängen, vrider och vänder mig i någon halvtimme. Adrenalin ligger och gäser i både armar och ben.
Jag spänner mig, vrider mig till vänster, vrider mig till höger. Splattrar runt lite, försöker skaka av mig känslan. Jag inser att det är lönlöst och väntar tills tröttheten övervinner min oro. Det går snabbare än väntat, mina tankar blir fragmentiska och jag märker att mitt liv rinner ut i drömmarnas värld. Tyvärr, blir det en minst lika obehaglig plats.

Jag ser mitt liv passera i revy. Olika upplevelser som jag egentligen inte varit med om rinner förbi precis framför mina ögon. Jag visste att innerst inne var jag på ålderns brant, jag närmade mig slutet utav livet.. men det jag åstadkommit var inte något jag var stolt över, jag var missnöjd över alla vägar jag tagit och alla brantar jag snubblat över.
Udda nog kunde jag kontrollera mig själv i minnerna, jag kunde prata om vad som var bra eller dåligt här.. dem hoppade fram och tillbaka, så jag fick inte så mycket tid till att vara i situationen och trivas. Jag blev äldre och äldre, tänkte på människor jag kunde ha haft men förlorat.. ett liv utav overksamhet byggdes upp, jag insåg att jag inte tagit några val överhuvudtaget, vägarna stod tomma på fotavtryck. Istället täckta utav fallna höstlöv.

Jag kommer ihåg att jag grät, jag grät i floder. Varje minne gjorde detsamma, jag kände mig frustrerad över att inte kunna stanna minnerna. Ju närmare slutet de kom, desto närmare döden kom jag. Jag grät en skvätt till, föll ner på knä och skrek över hela mitt liv. Nej, Nej, Nej.. Vad har jag ställt till med? Allt var emot mig. barndomen, ungdomen, tonåren, tiden, åldern, livet. Precis allt. Jag har ett minne av att jag la båda händerna på mitt huvud och grät, med knäna i jord.
Jag har ett minne av att jag gick vilse och tillslut var allt till ända.



Jag vaknade. Med en obehaglig krypande känsla i bröstkorgen.