Kjolle

Ensamheten börjar kännas uppenbar igen
och med den känsla av att jag inte räcker till
vad är det jag gör fel som alla är så jävla rätt i?

Att jag träffar människor och känner rus blir mer som en illusion, något som ska hålla mig levande till nästa gång jag exponerat mig o fått smaka på lyckan. Jag vill faktiskt leva precis nu, men jag tycker det blir mest avundsjuka utav allt... Att vilja så mycket, men att inte få plats med allt i sina nävar; vägen blir så lång, och gråtrist.

Lika grå som hösten kan man säga, men lyckligtvis är det min favorit årstid. Himmeln må vara grå, regnet ligger dessutom i för det mesta. Men träden med sina färgsprakande löv; gult, rött och en blandning utav båda, som blåser iväg och finner sig som ett tjockt hösttäcke på marken. Det är som att löven försöker skymma verkligheten, försöker lägga en färgspäckad illusion över en grå tillvaro, en falsk lycka över min ensamheten. Därunder sover jag  med täcket dragit upp över ögonen, jag tror mig existera i en värld där man bara kan vara! Tills det dras ifrån mina ögon igen.

När jag ligger och vilar under dig, hösttäcke, då mår jag bra.
Men när du dras för mina ögon, då allt blir uppenbart
- då är det visst något fel på mig.