Inte så mycket
Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Vanliga känslor och tankar kretsar..
Är så sjukt rädd att bli övergiven, eller att jag redan blivit det. En ensamhet dras över mig som ett täcke över den klarblåa himmeln. Ingen ser mig, ingen tänker på mig; Men jag är kanske inte värd så mycket mer än så ändå?
Känner mig till och med fake när jag skriver det här. Vet inte riktigt hur jag ska tolka något...
Nu är jag iallafall inne i en robotik. Så jag varken tänker eller känner så jättestarkt och jag har dessutom ingenting att prata om. Jag bara gör sakerna för att jag inte har något annat val. Det känns fel. Mycket fel.
Jag vill sprida känslor omkring mig, jag vill kunna koppla dem till människor runt mig. Ge en kram som betyder, att den ska returneras, skratta tillsammans med mina medmänniskor; kasta mig ut i ljuset och känna mig värdig med er.
Men så är inte fallet. Jag avskyr bara mig själv, men jag vet att jag inte kan göra annat än att acceptera sitsen jag är i och fortsätta med vad jag gör just nu. Studera, träna, bara hålla mig upptagen ifrån mina nedlåtande tankar.
Oro över verkligheten och fantasin
Inte så mycket motivation till skrivandet.
Men jag kan väl säga som så att jag behöver hjälp snarast, ska kontakta psykiatri väst så snart som imorgon.
Annars börjar mitt komplex bli olidligt, det bebandlat med mitt redan katastrofala självförtroende.
Nedvärderar mig själv, erkänner mig själv som en dålig eller rentav misslyckad person. Att jag känner mig alltmer obekväm ute hjälper inte heller.. även när jag har mina säkraste kläder. Dem kan inte längre skymma min helhet, den ligger inom mig och gnager vilket fall som.
Jag förmultnar, min kropp förmultnar, min personlighet förmultnar, mina ögon har blivit svarta och skymmer min blick. Jag kan inte längre se framåt, jag kan inte se ett ljus i slutet utav tunneln, jag kan bara se en plågsam ond cirkel där jag försöker glömma bort mina parasiter till demoner. En bäcksvart fasad; den vänder era blickar emot mig och tankarna hugger emot min verklighetsuppfattning, mot min bröstkorg.
Mina fantasier börjar påverka mig också. Idag när jag sprang fick jag känslan av att mitt huvud höll på att slitas ifrån min kropp, var rädd att nerverna i nacken skulle gå av.
Orolig över sådant jag tror, orolig över sådant som inte finns, orolig över att jag är orolig och att det överhuvudtaget finns något att vara orolig över, om allting nu är tillräckligt verkligt för att oroa sig för.
pluggrutiner
Obehaglig dröm igen, satte mitt humör helt ur spel... Men enough said.
För idag har jag inte tid att älta över onödiga ting som inte leder mig någon vart, för idag är första dagen då jag kommer igång med mina rutiner! Jag ska sitta helt sällskapslös framför datorn, skriva vidare på min sammanfattning om det Amerikanske statsskicket och påbörja Rysslands statsskick. Därefter ska jag skriva klart min muntliga redovisning i Svenska B, för att sedan invänta onsdagen då jag ska diskutera Gunnlaug Ormstungas saga med min handledare, en liten isländsk saga som jag hade i uppgift att läsa ut och göra anteckningar om.
Såhär ligger det alltså till Kjolle:
- Skriva klart om Amerikas och Rysslands statsskick
- Skriva klart den muntliga redovisningen så den når åtminstone 10 min utav läsning
Sedan kan jag göra vad jag vill utav dagen.
Ta en promenad med mange till exempel! Något att avlasta mitt trötta huvud med.
Relief
Jag fastnade i nästan en vecka, erkände mig själv som den mest misslyckade människan på planeten..
Men jag lyckades vända det till viss del. Ska försöka hålla mig upptagen för att inte hamna där igen och försöka skicka positiva tankar mot mig själv.
Men jag hatar att vara orolig jämnt och ständigt. Inte en endaste sekund utan trycket i bröstet, inte ens hemma kan jag känna mig helt tillrätta längre.
Jag behöver känna värme, jag vill kunna känna värme utan att vara ensam med att kämpa för den.
En kram, några väl valda ord, något som kopplar mig till omvärlden.
Lite befrielse bara..
