Ett offer
Hur kan ens tankar kretsa runt något som inte längre existerar?
Vi var två en gång i tiden, men det var då. Jag måste försöka koncentrera mig i nuet, följa min egen stig och nå min drömmar och mål. Men så fort jag ser dig hitta på något, så fort dina ögon dyker upp i mina tankar samtidigt som du knappt försöker hålla kontakten med mig längre, när du ändå försöker med andra. Hur ska jag då kunna tro på dina ord längre? och hur mycket ska jag hinna tänka innan jag lyckas gräva mig upp ur denna ältargrav?
.. och det är sorgligt hur jag gör mig själv till offret i denna historia. För varje gång dessa känslor slår tillbaks på mig tvärstannar mitt liv och jag kan inte känna annat än ånger, ilska och ensamhet. När du dissar mig, känns det som hela världen dissar mig. Jag peppade dig, jag räddade dig, jag fanns för dig när jag egentligen borde funnits för mig själv lite mer. Och det här är tacken? Offret tackar och bugar, sedan ältar han vidare.
Nästan inget kvar
När ems och jag vart påvägs hem genom stan efter att ha lämnat av Samuel at his house så hittade ems och jag en riktigt obehaglig text. Den satt helt öppet på väggen och löd; "Nästan inget kvar".
Det kändes som att personen som sprayat det på stenväggen hade kunskap om hur allas liv i slutändan skulle sluta i fördärv och plåga, att allt vi byggt upp genom våra liv skulle försvinna iväg, tillsammans med alla bekymmer.
I ren desperation sprayade personen det på väggen för att ge alla en föraning om vad som var påväg. Jag pratar inte om en komet som ska krascha på planeten, utan det ska komma en punkt då nästan inget finns kvar. Den ska svepa över hela världen som en osynlig våg och slita våra drömmar, hopp och verklighet ifrån oss. Ingenting kommer finnas kvar, och vi kommer inte ens vara medvetna om förändringen.
Ems och jag fick en riktigt obehaglig känsla och drog oss tillbaka, helt plötsligt verkade hela staden betrakta varenda liten rörelse man tog. Man mådde nästan dåligt när man såg människor gå omkring och skrika i sin fylla, helt omedvetna om vad som kommer ske, lever i nuets glömska, för att nästa dag kanske inte finnas till längre.
Felsteg
Bleeeegh. Känner mig fortfarande efter när det gäller livet och skolan.. Känns som att alla kan så mycket mer än mig, att jag står i dendär svarta sportlighten, i ovetskap om vad framtiden kommer bära med sig. Jag vet att jag är begåvad på vissa punkter, men jag har ju inte haft något tillfälle att utveckla det.. och motivationen finns oftast bara för mina sociala utsättningar. Det är ju något som är självklart för de flesta!
Med andra ord pluggar jag på något som alla redan kan.
Åh, du hemska tanke..
koncentrera dig
Jag vet inte vad jag ska säga om denhär dagen.
Mange & jag var på skolan igen, ordnade uppgifter för elektroniken.
Vi gick till läraren för ämnet, och det blev en plåga..
Jag visste inte direkt vad jag skulle svara annat än att humma och nicka.
Jag gillar inte läraren så värst, han är stel till sättet och dessutom är elektronik bland de tråkigaste ämnen jag någonsin haft olyckan att stötta på. Hjärtat blev oroligt och slog snabbare och jag kände hur svetten trängde fram. Varför? Han väntar sig väl inte att jag ska hålla en givande diskussion om elektronik med honom? Jag som inte avslutat ett enda prov i ämnet. Så det blev till att fortsätta nicka och hoppas att man såg tillräckligt intresserad ut.
Men vad snackar han om? Ingen aning, för just nu koncentrerar jag mig på att inte se nervös ut och se intresserad ut.
First breath after coma
Jag får ett kraftigt knytnäveslag i magen, saliven flyger ur munnen och jag tappar andan
Jag faller ner på knä och skippar efter ny luft. Reser mig upp igen och inväntar nästa slag, de blir lättare att ta emot för var gång de landar.
Jag lyckades vända påsklovet till mitt bästa hittills. Utifrån sett var det många gånger bättre än det föregående. Ifrån insidan kändes det väl lite sådär till och från, ångesten tryckte i bröstet och vid ett par tillfällen och funderingarna fanns ju för att åka ner med hissen till källarplanet igen. Men istället tryckte jag på nödstopp-knappen, bräckte upp dörren med mina bara händer och hissade mig uppför linan till det utsprungliga planet. Grattis till mig själv för att jag varit så duktig!
Idag började skolan igen och det känns okej. Hängde med mange som skulle ha betygsamtal, han fixade ett MVG. Det första han någonsin fått i hela sitt liv :O Så grattis till honom! Själv så skulle jag få tag på min elektroniklärare, blir möte med honom på torsdag om de proven jag inte fixat än.
och slutligen, en ny känsla som tyvärr kommer med det positiva...
Jag har börjat känna mig ytlig, tråkig och självisk, vilket kan vara en riktigt obehaglig känsla.
Ems säger till mig om och om igen att man inte behöver må dåligt för att vara en speciell människa, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Har flera exempel på människor som gått över gränsen och tappat bort sina speciella jag för att leva livet i ovetskap om förändringen. Jag vill förbli densamma Kjolle, jag vill inte rinna iväg med denna enda flod för att sedan silas till denna vanliga människa.
Till skillnad ifrån dem lever jag i vetskap, jag kommer göra allt som står i min makt för att inte förändras till det sämre.
Under tiden skippar jag försiktigt efter denna nya luft..
Precious
Nu ska jag faktiskt inte bara tala om mig själv, jag ska tala om den mest betydelsefulla personen i mitt liv.
Hur sjukt mycket du betyder, hur sjukt stor inverkan du gör på mitt liv, hur sjukt arg jag blir när du blir sviken om igen.
Jag har kommit fram till en objektiv sanning, en sanning om att du är en ängel som bara väntar på att dina vingar ska få vecklas ut och få ta sin plats i dethär döda ljuset. Precis som du förtjänar.
Det finns inte så mycket mer att säga än vad du redan känner till. Men visst känner man sig övergiven när någon kommer så pass nära inpå? Man vill gärna tro att världen inte förtjänar oss.
-
Angels with silver wings
Shouldn't know suffering
I wish I could take the pain for you
Exponera
Ständigt exponerande, en flykt ifrån mina tankar.
Jag har varit både fysiskt och psykiskt trött, igår orkade jag knappt lyfta ett finger trots att jag sov nästan 10 timmar i sträck! Så antar att det var på tiden att jag lutade mig tillbaks och vilade i tankar som tar en bortom denna värld och vidare. Verklighetsflykter blir min vila ifrån ångesten!
Jag borde känna mig sjukt duktig, men det får resten av påsklovet bevisa.
Jag ska ha åtminstone två grymma exponeringar till, gärna på en sådan nivå att jag blir spyfärdig!
Då kan jag skratta åt hur jävla duktig jag har varit.
Övergångsvilan börjar nu. Exponerarfas två fortsätter imorgon.
Let it come
Det har varit några intensiva dagar. Jag har gått emot mina känslor som aldrig förr och även om det inte varade så länge har jag aldrig visat så pass stort motstånd emot dem. Bieffekerna blev iofs att jag gick omkring och var trött dagarna i ända, men hellre det än att älta!
När jag sprang västramarksrundan ljöd "Let it come" i mina hörlurar, och det är det enda jag strävar efter just nu. Låt det komma, vad som än väntar på den andra sidan. Låt det komma.
För tillfället känns det som jag inte har så mycket att skriva om... Känns väl som jag lever i gränslandet för tillfället, som att stå i mitten av en gungbräda och inte få ta del av någon sida. Känner mig inte tillrätta med de lyckliga, men jag känner mig dessutom inte tillrätta med de som lever på bottnen.
Värmen har kommit dessutom och jag blev negativt överraskad... För jag blev negativt påverkad av att våren äntligen kommit. Det är ljust dagarna i ända, man får ha mindre kläder på sig och man känner sig allmänt mer utblåttad och missbildad. Tyvärr har det gått så långt att jag tror på mina tankar om mig själv, jag ser avvikande ut och inget någon säger får mig att tro annorlunda, jag kan på min högsta höjd glömma bort det, men när jag blir påminnd ligger sanningen lika klar och tydlig som alltid.
Den tanken lämnar jag åt mitt ältande.
Och under tiden väntar jag på att något ska komma.
