Här kan ingen se att något inte står rätt till
Människor med mer establerat socialt nätverk har vänner som märker när allt inte är som det ska..
Att man drar sig undan är aldrig ett positivt tecken, att man slutar svara på msn och aldrig är först med att kontakta någon är inte heller särskilt positivt när man annars brukar anse sig själv som efterhängsen.
Att jag låter mig omfamnas av skuggorna, för första gången på länge ser himmeln för vad den är.
Då upptäcker man att många egentligen inte ser efter en, inte ens ställer den endaste frågan.. Om jag håller tyst om det och kniper igen mina läppar då går alla förbi i ovetskap.
Jag har inte ramlat ner i en depression, jag vet bara inte vad min plats är på jorden.. och om den ens finns att erövra, för jag känner mig som det svarta fåret, ett vilset kreatur på en gigantisk uttorkad åker. Ni går redan omkring i era vita flockar med klargröna gräsplättar inom gyllene, etablerade inhängnader.
Jag kom, jag kämpade, jag lyckades, jag drog mig undan, jag glömdes och jag glömde att jag glömdes.
och nu sitter jag här och bökar i den gräslösa jorden som ett svin.. benflisor fastnar i tänderna, jag får inte ut dem. Mina ögon vattnas och jag stirrar bort mot en genomskilnig solnedgång, den stirrar ned på mig och jag upptäcker för första gången på länge; jag ser himmeln för vad den är när den betraktar mig och min raserande värld, jag upptäcker att den är så långt borta. Att jag är så långt borta.
Ett radioaktivt fält efter ett bombnedslag.
Ett svart får som bökar efter benrester som fastnar mellan tänderna.
Här kan ingen se att något inte står rätt till.
Jag duger, jag duger, jag duger
Morgonen bestod av apatisk tristess.
Jag var fastkedjad i mitt eget rum och jag hade svårt att hitta rörelseförmågan..
Jag satt framför datorn och gjorde något jag inte minns, jag låg i soffan och stirrade ifatt med min omgivning.
Men tankarna minns jag lika tydligt som alltid, de kretsade runt och runt i en ond cirkel, utan något kraftmotstånd ifrån min vilja:
- Jag duger inte, jag är dålig på både utsidan och insidan
- Jag förtjänar det inte, jag är ingen bra människa
- Jag hör inte till.. jag vet inte vad det social livet innebär, jag borde hålla mig utanför
Det gick runt i mitt huvud, men jag lyckades äntligen slita mig ut och springa. Skillnaden denhär gången var att löpningen inte gjorde mig direkt glad, jag fick något visst motivationsrus någonstans på slutet.. och DET är positivt, men när jag sedan skulle duscha av mig låg jag med huvudet böjt och stirrade ut över mina ben. Jag funderade på att be mina föräldrar eller min syster om en kram, be dem att tala om för mig att jag duger. Gråten bubblade upp i halsen och jag blinkade nästan ut ett par tårar. Jag försökte skapa en god cirkel, jag sa tyst för mig själv:
- du duger, du duger, du duger
- du är inte avvikande och även om du vore det blir du accepterad av människorna omkring dig
- du förtjänar att komma ut på livet, du har en plats här i världen som alla andra
- du duger, du duger, du duger, du duger
Tankesättet fungerade ett tag. Men nu sitter jag här med samma apatiska blick och ensidiga kroppsspråk. Ett milt oroande tryck i bröstkorgen som förföljt mig hela dagen.. Men jag försöker ändå att studera vidare.
Nu ber jag er alla som läser, eller som åtminstone känner mig och har fått en uppfattning om vilken typ av människa jag är.
Säg att jag duger, säg att jag duger och mena det...
Writers without homes
Jag hatar att bli tom, att inte orka röra sig, att bara ligga helt stirra och inte begrunda annat än taket i sitt rum.
Så overksamt det kan bli, ligger bara där i timtal utan motivationen att lyfta ens sitt lillfinger.
Jag somnade i soffan, precis som jag hade förutspått, då jag tittade på Sagan om Ringen. Allt hände precis som jag hade planerat i mitt undermedvetna, dock vaknade jag 05:15 denhär gången, vilket var 45 min tidigare än vad jag brukar.
Här började hursomhelst min stirraduell med omgivningen, jag låg där i kanske 1 timme innan jag bestämde mig för att släpa mig till sängen. Jag låg i sängen som fortfarande var bäddad, la mig på sidan och inväntade precis ingenting.
Jag somnade, vaknade, somnade, vaknade, somnade, vaknade.. Varje gång egentligen lika redo att stiga upp och göra någonting utav dagen, men jag valde att sova vidare, kände att det inte var någon mening att vara vaken då min insida redan var urgröpt och tom.
Jag slog upp mina ögon för sista gången klockan 9 och där tog min sista timme som stirrare plats, jag kommer inte ihåg vad jag tänkte.. jag bara låg där utan att känna mig varken ensam eller nedslagen, bara tom. Det är inte så att jag flackade omkring med blicken i rummet (det hade jag bara gjort om jag var väldigt orolig över något), det var mer att min blick låst sig vid en osynlig punkt.
Jag skriver iallafall blogg nu, vilket betyder att jag lyckats komma på fötter igen.
Och för tillfället kan jag inte tänka mig själv som annat än en medlem utav 'Writers without homes'
Jag söker nytt, jag dras till gammalt.. Jag är i ett byte av livsstil, och det gör mig så jävla förvirrad.
svävande, kroppslös röst
Resa till gdansk i Polen med familjen. Det var trots vissa omständigheter helt okej, eller t.o.m en bra resa. Var skönt att komma ifrån prestationsångesten i Karlskrona! Olyckligtvis följde problemen om mig själv med dit, men jag kunde inte
vänta mig något annat. Stanna där, inget att älta över.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva som jag redan har skrivit. Jag tror och hoppas att jag behöver hjälp, så mina komplex kan bli motbevisade.. Jag väntar, väntar och väntar. Börjar faktiskt bli lite orolig över mig själv, för mina självdestruktiva tankar bryter allt lättare genom min tänkardimma. Men lyckligtvis är jag fortfarande igång med mina exponeringar! Om det var något jag lärt mig hos mina möten med terapeft/psykolog så var det just det, mina tankar behöver bara sig en finjustering innan jag förvandlas till det monster jag sett i mina tankar, eller den kroppslösa varelse som hemsökte min senaste dröm.
Ska passa på att berätta om den. I drömmen var det bara människor med problem som kretsade, eller som haft problem och övervunnit dem. Jag gick in i en byggnad, det liknade ett hotell, och ställde mig vid kassan och pratade med en kompis till en vän. Jag ställde frågan:
"Kan du se mig?" och hon svarade lätt:
"Nej"
Min kropp hade blivit förtärd och jag var nu bara en kringströvande mental påse med överflödiga tankar och känslor. Mitt materiella jag hade slutat att existera och jag skulle aldrig någonsin komma tillbaks igen... Det otäcka var att hon kunde höra mig, jag var bara en svävande-kroppslös röst som blivit förtärd av mitt eget självhat. Kunde bara hitta en mening med denhär drömmen och det är att jag inte accepterar hur jag ser ut och att jag vill slita min kropp ur dess existens.
