Utmaning på vägen
Idag hittade jag på något. Inget stort, men något var det.. Känner olyckligtvis ingen skillnad såhär efter.
Jag ser ut som jag gör, och det påverkar i stort sätt hela mitt mående.
OCH VÄNTA. Nu i förbifarten fick jag en liten ironisk tanke:
- min blyghet blev till socialfobi och min socialfobi blev till utseendekomplex
Alla med samma negativa utgång - Isolering
Hursomhelst handlar dethär blogginlägget om en förbipasserande utmaning jag stötte på när jag var påväg hem.
Det var nerförsbacke, vilket gör saken ännu jobbigare.. eftersom min underkropp blir änmer framhävd då. Jag var påväg förbi östratorpsskolan och blev något panikartad när jag såg att vägen jag skulle ta var packad med flera barn och ett par ungdomar. Jag kunde ha tagit av till vänster in i skogen, men jag gick emot mina känslor och fortsatte förbi.
En av barnen ställer en fråga om mig, verkar det som. och ungdomarna hälsar:
"Tjena!"
Jag svarar lite halvt krystat:
"Tja!"
Jag tar några steg till och passerar igenom massan
"Tja coooliiiing!" säger en av barnen och försöker på ngt ap-aktigt vis härma mig.
Det är fortfarande ganska lugnt, jag skrattar bort det och har nu kommit igenom massan.
"Han är cool, vi är faktiskt bästa kompisar!" säger en av ungdomarna, som är kille.
"Självklart!" Svarar jag, men nöjer mig inte när och fortsätter:
"Barndomskompisar ju!"
Den andra ungdomen som är en tjej skrattar till och jag inser plötsligt mitt misstag.
Varför i hela... Sa jag så? Hur dumt lät inte det? Och när dem ändå såg mina avvikande former.. Hur går det ihop egentligen? Varför, varför, varför var jag tvungen att visa mig modig och social?
Jag kom undan situationen tillslut iallafall och nu känns det inte lika jobbigt. Ett tryck över bröstet, men det är inget att älta över. Tycker ändå att det är jobbigt att mitt utseende ska vända alla situationer emot mig. Även om jag gör samma rörelser eller säger minst lika roliga saker som människor i min omgivning så blir slutresultatet detsamma.. Det låter stympat, avskalat och dumt när det kommer ifrån mig. Även om jag använder mig utav samma ord och tonart.
Mitt självförtroende... Fan
Hjälp, eller?
Denhär bilden säger allt, önskar att jag inte hade några ögon som kunde dömma mig själv och mitt utseende.
Läskigaste är väl att jag inte vet om jag behöver hjälp eller inte. För jag kanske innehar sanningen om mig själv?
Bortsett ifrån detta försöker jag hålla mig upptagen. Det är då jag glömmer bort mitt utseendekomplex som mest, då är jag upptagen med att exponera mina sociala färdigheter istället. Idag träffade jag iallafall bencker, vi spelade biljard och käkade på en pizzeria. och bortsett ifrån att jag var osäker över mitt kroppsspråk, sättet jag rörde på och alltid misstänkte att folk tittade på mig pågrund utav ovannämnda orsaker - så var det trevlisch!
Livet passerar i revy
Orolig i sängen, vrider och vänder mig i någon halvtimme. Adrenalin ligger och gäser i både armar och ben.
Jag spänner mig, vrider mig till vänster, vrider mig till höger. Splattrar runt lite, försöker skaka av mig känslan. Jag inser att det är lönlöst och väntar tills tröttheten övervinner min oro. Det går snabbare än väntat, mina tankar blir fragmentiska och jag märker att mitt liv rinner ut i drömmarnas värld. Tyvärr, blir det en minst lika obehaglig plats.
Jag ser mitt liv passera i revy. Olika upplevelser som jag egentligen inte varit med om rinner förbi precis framför mina ögon. Jag visste att innerst inne var jag på ålderns brant, jag närmade mig slutet utav livet.. men det jag åstadkommit var inte något jag var stolt över, jag var missnöjd över alla vägar jag tagit och alla brantar jag snubblat över.
Udda nog kunde jag kontrollera mig själv i minnerna, jag kunde prata om vad som var bra eller dåligt här.. dem hoppade fram och tillbaka, så jag fick inte så mycket tid till att vara i situationen och trivas. Jag blev äldre och äldre, tänkte på människor jag kunde ha haft men förlorat.. ett liv utav overksamhet byggdes upp, jag insåg att jag inte tagit några val överhuvudtaget, vägarna stod tomma på fotavtryck. Istället täckta utav fallna höstlöv.
Jag kommer ihåg att jag grät, jag grät i floder. Varje minne gjorde detsamma, jag kände mig frustrerad över att inte kunna stanna minnerna. Ju närmare slutet de kom, desto närmare döden kom jag. Jag grät en skvätt till, föll ner på knä och skrek över hela mitt liv. Nej, Nej, Nej.. Vad har jag ställt till med? Allt var emot mig. barndomen, ungdomen, tonåren, tiden, åldern, livet. Precis allt. Jag har ett minne av att jag la båda händerna på mitt huvud och grät, med knäna i jord.
Jag har ett minne av att jag gick vilse och tillslut var allt till ända.
Jag vaknade. Med en obehaglig krypande känsla i bröstkorgen.
Alltid nya upplevelser
Grey colors shifting through an easy mind.
Jag har blivit väldigt inaktiv på bloggen verkar det som. Tror det dels berott på att jag haft en lite bättre period, men nu går allt tillbaks till det sämre igen. Utseendekomplex, kan inte acceptera mig själv för hur jag ser ut.. dessutom känner jag sakta, men säkert hur motivationen för att hitta på saker rinner ut i sanden. Jag har aldrig riktigt kunnat se fram emot saker, bara lite till och från.. Men idag gör jag saker bara för att jag måste, går emot känslorna hur jävla jobbigt det än känns. Jag har ångrat mig igen, tror jag behöver prata med psykolog. Men jag vill inte behöva dras med ungdomsmottagningen bredvid nivå, kände mig så överflödig där! Vill hellre vände mig till vuxenpsyk, för jag känner att mina problem börjar bli väldigt bromsande. Alla utseendekomplex, plus att jag verkar inte ta in information efter mina sociala exponering. Jag går igenom en intensiv period med ångest, övervinner den och kommer hem med ett leende över ansiktet. Men till nästa gång är det samma prestationsångest, samma rädsla för att förlora kontakterna jag träffar där eller att rent i övrigt misslyckat med den sociala exponeringen.
En situation för mig är en helt ny situation. Jag träffar en människa jag träffat tidigare, det tes helt annorlunda ut än förra gången. Jag har inte varit med om det tidigare, så det blir att jag famlar i mörkret efter ett svar jag inte kan finna. Mina erfarenheter finns där, dem ligger inom mig.. och växer förmodligen, men jag kan ändå inte känna dem! Jag tror alltid att jag ligger på samma nivå som förra exponering, på steg 1.. Det är lätt att förlora hoppet och lusten att exponera känslorna när den känslan hemsöker mig varenda gång. Vet inte om jag kommer någonstans längre...
Hursomhelst har Mikael varit på besök. Trevligt på riktigt. Blir alltid en så naturlig och lätt stämmning när han är över! Grillmat och boolturnering, hur kul som helst och en perfekt uppmjukning efter ett hård nederlag dagen innan.
Dessutom var jag med mange en sväng och såg Pans labyrinth, det med mina överblivna cider som äntligen sattes i verkning. Det var riktigt trevligt. Avslutet blev en runda med syrran min.. jag hängde hörlurarna runt min hals och lät Fair to midland ljuda i sin vackraste glans.
- "They burried the sun, so I carried the tourch"
Underbar musik. För stunden kände jag mig som ett med omgivningen, jag kunde acceptera mig själv för den jag var och hela världen tycktes även acceptera det också. Jag skuttade omkring, skrattade och njöt utav den fina utsikten himmlavarvet strålade fram. Stjärnklar svärta. Bra natt.
Nu ska jag ut och göra något jag inte vill.
It's just me, as always
What have happened lately? I wonder that aswell.. I've been living in a plesant circle of exposures, and it still hasn't left yet. It's been going around and around, and most of the time I've been able to crush my fears into pieces, and mash it further down into oblivion. I've been roleplaying, met some people from the old days.. no party yet though, they've been dragging alot. It's mostly one or two months in between the partyhappenings and it feels like I should do something about it soon! But it's not easy when you haven't got the motivation to go ask around for a party and try to invite yourself.. I feel much more alive when people invite me for starters. But the thing is, I've created this room for myself. My fears run alongside me and made me skip one party, an important party - which I wasn't aware of at the time. So it's natural if people dont want to invite me anymore, since I've got an easy time dodging it in the last minute. It's frustration on high level, but I dont know how to handle it sometimes. Not when I'm in the transparent circle of nothingness though.
Tonight Naz called me, she was at the NIN-festival, and I was about to hear Nine inch Nails live. The soundquality wasnt the best, I could only hear Naz screaming. I think it was Naz atleast.. and I really have missed her voice, and it was some kind of a feeling - even though I couldnt hear what she was saying. Of course, this all has something to do with the telephone. And I greet my telephone-phobia with open arms! She called again, while I was typing an sms to her.. I paniced, it was all just so sudden - and closed the phone. She called again, I think I heard her saying something. I paniced again and closed the phone.
I wish I hadn't, I'm so sure I did something hurtfull again. I must agree that I'm an okay person and that I only want the best to everyone around me, but when my fears overshadow my acts it can only go wrong. It's just me, as always
One thing is positive though. No deep, coming-to-no-conclusion discussions have been on my blog today!
CONGRATULATE ME FOR THAT.
Don't worry, life is easy
En situation öppnar sig framför mig och jag kan inte se situationen för vad den är. Det ska bli en kul kväll med trevliga människor! Men istället blir det... Okej, jag måste exponera mig så mina fobiska känslor inte bli förstärkta.
I längden känns det meningslöst, särskilt när jag har problem att märka mina framsteg. Att jag blir blind för mina framgångar gör att varje exponering känns minst lika meningslös som föregående...
Jag behöver kunna tro på mig själv och mina färdigheter. Jag måste tro på bättring, att jag kan slita ur mig dethär och tillslut kanske kunna ta saker för givet. Men jag kan aldrig ta något för givet.. Jag ifrågasätter det mesta, jag ältar sönder en situation innan jag ens satt foten innanför dörrkarmen.
Vad ska dem tycka om mig?
Vad händer om jag är knäpptyst, kommer de sluta acceptera mig då?
Hur kommer det gå när vi inte är exakt samma människor som sist, blir kraven annorlunda då?
Hur kan jag bete mig och hur jag kan inte bete mig?
Hur ska dem reagera när jag visar mig för första gången, vad blir deras första dömmande intryck?
Alltid dessa frågor. De överlappar varandra och tillslut är det bara en stor tjock smet kvar mellan mina hjärnhalvor, som gör mig inkapabel till att göra ett beslut.. Och om jag inte kan ta ett beslut, då drar jag mig tillbaka. Livet känns plötsligt så komplicerat, som att jag skulle trassla in mig om jag utsatte mig för en sådan här social exponering. Så många medvetanden som riktas mot mig, så många att rikta sitt medvetande tillbaks på. Hur ska jag hinna med allt detta utan att få ett nervöst sammanbrott?
...
Jag måste lära mig att tänka mindre. Att kunna blockera tankarna när de väl blir uppenbara, för dethär fungerar inte längre. Och att jag har ett dåligt självförtroende gör inte saken bättre heller, situationen känns omöjlig in i det sista.
Nu senast försökte jag peppa mig, jag upprepade högt när jag var påväg till busshållsplatsen:
"Våga vara rädd, vägra vara levande död" om och om igen, och det hjälpte för stunden.. Men i stridens hetta insåg jag att exponeringen var bortom min värld och att det var lika bra att jag spenderade tankarna för mig själv istället. Ångesten lugnade ned sig, släppte och blev nonexistent. Men olyckan svämmade upp till ytan, jag kände mig tom och meningslös... Allt kändes meningslöst. Det gick så långt att jag ifrågasatte existensen, vilket ledde till den värsta natten jag haft på väldigt länge.
Men trots detta nederlag vil jag lägga upp en låttext som gjorde mig en gnutta hoppfull:
Come on dance around
shine upon the ground
from me to you
don't you know i'm strong
I could win the world
for you for you
don't you ever cry
I would stop breathin'
for you for you
don't worry life is easy
don't worry life is easy
did you ever fly
let me teach you how
I'll do I'll do
drive upon the mountains
dive into the moon
I'll do I'll do
don't worry life is easy
don't worry life is easy
be my unicorn
I'll chase all the dragons
for you for you
I'll build you a castle silver gold
it's your favorite color i'have been told
don't worry life is easy
don't worry life is easy
havet
Havet, det stora mörka havet.
Jag blundar och hör vågor slå mot tjocka klippväggar.
De vibrerar vid attacken, och havet sugs tillbaka och återgår i sitt eviga kretslopp.
Fiskmåsar cirkulerar och spanar efter fisk, de skriker tillsammans med den lätta havsbrisen.
Strömmen klättrar upp och blöter en ljusblek sandstrand. För med sig snäckor på sin färd.
Bräckliga och en enda av havets skatter. De liksom krasslar mot varandra, som att hålla båda händerna kring diamanter. Det sammtidigt som man ruskar om... Havets skatter, havets diamanter. Jag kan höra dem, jag kan höra dem som en snäcka mot örat. Brisen som svävar över havet, forna vågor som kommit och gått. Förevigade i snäckskallet lyssnar jag på er och drömmer mig iväg till den bottnen jag aldrig kommer vistas i.
Mörkt, oklart och dovt... Ett starkt tryck emot öronen som bedövar alla ljud ifrån människornas rus. Mina hjärtslag, dova slag när jag smidigt sveper mina ben och armar fram och tillbaka, för att hålla mig på en jämn nivå under vattenytan.
Ett tryck över bröstet, bubblor som forsar genom mina näsborrar och ur en halvstängd mun. Måste ha luft.
Jag är tillbaks ovanför ytan igen och tar ett djupt andetag. Brisen fångar mig och jag går tillbaks till stranden.
Sätter mig där. Lägger mig. Funderar en stund. Byter om. Packar ihop solmadrassen och går hemåt.
Tillbaks till den tydliga verkligheten.
Så det kan gå
Jag hade tänkt försöka göra något utav denhär dagen. Kasta mig ut i värmen och fortsätta vara MIG utan mössa.
Men så var jag med om ett litet missöde.. rakapparaten har gått sönder, eller snarare uppladaren till den.
Jag fick satsa på att badda skägget med varmt vatten, för att sedan ta till tvål och rakhyvel. Vilket opassande missöde för mig! Jag fick ånger över hur ojämnt och sårigt det blev.. om jag ifrån början redan såg avvikande ut, till exempel till hyn - hur förstärkt blir det inte nu? Jag höll i rakhyveln ett tag, tittade på den, blev frestrad att bara rispa mig lite. Men jag stod emot det, vilket börjar bli allt lättare. Men det här var det starkaste suget jag känt på länge.
Dock inte konstigt, eftersom det är första gången på 2-3 månader som jag verkligen har en rakhyvell i mina händer, eller ens ser en överhuvudtaget. Jag gick emot frestelsen och nu har jag bestämt mig för att isolera mig.. vänta in en bättre skäggdag, vilket förhoppningsivs är imorgon. KANSKE exponerar mig till biblioteket i stan, där jag ska köpa en cd-bok med lektioner för japanska. Blir en bra sysselsättning för dagar då jag inte orkar visa mig..
