Kjolle

     
Inatt har jag fått lite mer insikt om mig själv, jag knöt vissa lösa trådar som fått mig på villospår i livet... Jag känner mig tom och utmattad. Men som en vän till mig sa, det gäller att fylla dethär tomrummet i bröstet med positiva känslor.

Tack och lov att detta slog mig innan metaltown, annars vet jag allvarligt inte om jag hade klarat av festivalen.
Det var en ny upplevelse och en bra sådan dessutom, jag exponerade mig socialt som jag inte gjort på jag vet inte hur länge.. Ju längre jag umgås med folk, desto mer tid att älta över situationerna. Ju längre tid jag umgås med folk, desto mer tid att saker och ting kan gå fel. Men tydligen så gick ingenting fel! Visst kände jag att hela världen tittade ned på mig till och från, att jag var ensam i ett rampljus med bara en mörk publik runtomkring. MEN, i slutändan spelade det ingen som helst roll.. När man befinner sig i nuet, i den krämpande situationen. DÅ spelar det roll som fan! Men det gäller att trots bakslagen fortsätta mala på framåt, jag kunde ju inte fly ifrån festivalen.. Och se vart det ledde mig? Jag fick mina tankar motbevisade, två av människorna jag träffade skriver fortfarande till mig som förr! :D Med andra ord var det en lyckad festival, en helt sjukt härlig upplevelse!

Det var flera bra band. Bland favoriterna hamnar dock Dir en grey, Messhuggah, april burns red och Girgugamesh! Helt underbara konserter dehär.. Särskilt mina eviga favoriter, alltså de förstnämnda. Har sett dem tidigare på arenan i Stockholm med ems och hennes kompisch. Men det här slog spelningen med antilopsprång! Instrumenten, rösten, showen, energin.. Allt. Det var den bästa konserten jag någonsin varit på och festivalens höjdpunkt <3

and if it wasn't enough that I exposed myself for swedish people (without a hat!), but I also met my friend Naz from turkey! Even though we only had time to speak for maybe 20 minutes it was still great to see her. And when I think about it afterwards, I miss her and want her to come back to turkey so we can chatt again! :D The weird thing is that she's in sweden right now and I want her to go back to her country again. Anyways, it went mucha better than I thought it would and I even managed to get her on photo.

Sjukt bra folk, bra musik, bra väder och lyckade exponeringar. Tack för en underbar festival!

Vi har flyttat ifrån stan till östratorp och genom det varit utan internet, dessutom har jag lyckats slarva bort min mobil på något konstigt vänster. Av vad jag vet har jag letat igenom alla ställen jag vistats på GRUNDLIGT. Känt mig lite isolerad ifrån allt, men nu gjorde jag det för en gångs skull inte av egen vilja. Jag tvingades till det!

ANNARS. Varit på en fest och träffat någon kompis till och från. Annars har jag varit i full gång med löpningen och skrivandet, har börjat på en berättelse som än sålänge heter 'Halvvägsresan'. Om vi vill följa dess process och ge lite konstruktiv kritik är det bara att fråga!

Mitt humör har väl varit bättre än på länge, motivationen sitter och även om den tryter lite så har jag försökt gå emot den så mycket jag kan. Varit vissa morgnar eller dagar då jag känt mig downright värdelös och patetisk, blir lite äcklad utav mig själv när jag tvingas se mig själv i spegeln när jag hoppar i badet varje morgon.. Blir inte mer malplacerat än så. Det är mitt största problem just nu, min självbild i jämförelse med andra. Jag jämför mig med, särskilt med de som står eller stått mig närmst - nästan oavbrutet! I alla situationer, närsomhelst.. När syrran och jag var och lekade kakor idag, hon hittade det före mig. Det är ganska sjukt, men varför ska jag reagera så mycket på en sådan liten sak? Är man en patetisk människa för att man inte kan hitta stället med kakorna? Verkligen ologiskt. Det släppte iallafall fort och jag tror att om jag fortsätter mala på trots dessa bakslag så kommer även de bli mindre i längden.

Jag gick aldrig på 2:a mötet på ungdomsmottagningen, kändes meningslöst och dessutom tror jag lite mer på mina egna styrkor idag. Jag ska slänga mig ut i världen och göra det många människor kan göra utan att tänka efter. Jag är dock livrädd att misslyckas, för jag vet hur det tär på mina krafter... på min motivation, på precis hela min värld. Det är ett bakslag som jag oftast inte kan tampas med, kan leda in mig på i princip vilket spår som helst. Det jag grubblar över just nu, det är Metal Town. Kommer bli en sjukt stor exponering, jag och ems ska dit och träffa Zippo, vilket ska bli trevlisch! Tyvärr kunde inte Sami följa med, vilket är väldigt synd.. Annars ska jag förmodligen träffa Naz en timme eller två på lördagen, det kommer bli en så sjukt stor exponering att jag inte vet vad! Att snacka engelska hela den tiden och vara tvingad till det också, jag som har problem att snacka bara på svenska... Vi får se hur det går helt enkelt.

Jag önskar mig själv lycka till.

Jag satte mig på golvet i köket och stirrade in i ugnslocket, man reflekteras väldigt bra där; nästan samma bra reflektioner som i en spegel. Jag stirrade iallafall på mig själv, rakt in i ögonen.. Stirrade, stirrade och stirrade. Det såg ut som mig, stirrade tillbaks på mig och var precis lika blickstilla. Men plötsligt slog en känsla mig...

- Är det verkligen mig själv jag iakttar? Det kändes som att jag blev betraktad av en helt annan person, ett tag var det som att inte acceptera sin fysiska form. Denna figur stirrade lika likgitligt tillbaks på mig och jag blev helt hypnotiserad, jag kände mig inte längre ensam. Det var som två delar utav mig själv, och vi lekte arga leken.

Allt har blivit bättre. Verkligen.
Men en sak förblir densamma.. mitt utseendekomplex, och den gör allt som blivit mycket bättre mycket sämre.
Det är något med mig som alla andra har sluppit, någon avvikelse i min helhet som jag skulle göra vadsomhelst för att kasta bort. Jag tror inte på att det är en känsla, jag vet att det är så... Och jag vet inte. Folk säger emot, men det är något i mig som inte accepterar eller bara inte kan ta emot deras ord.

Idag insåg jag att ja inte kunde ha mössan på huvudet när jag skulle träffa en kompis, det var alltför varmt och solen började skina. Men sedan insåg jag även att jag inte ville gå utan mössa... Vilket dillemma. Jag kan inte tänka bortom logiken som ni tydligen känner till, nu har jag även börjat skrämmas av min höga hårlinje och mitt hår i övrigt, känns som håravfallet som alla tkr har stannat (eftersom de tkr mitt hår ser tjockare ut än tidigare).. Men jag kan bara se det som att det går åt ett håll. Snart vill jag bara raka av hela skiten, men jag är rädd för vad det gör med mitt komplex. Kanske blir ännu jobbigare att visa sig då?

Jag måste kontakta min förra psykolog, för om dehär fortsätter tänker jag sluta leva bland människor.
Det är inte så mina känslor blir jättestarka, men jag blir tom... jag blir grå... jag blir likgiltlig. Och just i denna stund ville jag ha min mössa på inomhus också, så jag slapp känna mina huvudformer och min höga hårlinje. Samma sak som att jag börjat undvika spegeln om morgnarna, och även senare på dagen. Är inte heller så glad för att hamna på bild, slutar oftast med att jag blir nedstämd. och när jag väl blir nöjd med en måste jag redigera den i tusen bitar, tills den knappt liknar originalet längre...

Förlåt Moa. Att jag bestämde en tid, att jag inte kom, att jag inte svarade, att jag inte kontaktade dig. Att jag knöt om mobilen med min sjal, och la den i väskan. Jag bestämde mig för att isolera mig, och på så vis sårar jag mig själv och alla i min omgivning som råkar komma ivägen för min rädsla. Förlåt. och kom ihåg, att du faktiskt betyder.

Vet inte om det gick dåligt, eller helt enkelt katastrofalt.
Den känslan jag fick av att sitta där. Som att inte få någon som helst respons överhuvudtaget och de punkterna som var viktigast försvann ut i tunna luften. Jag kände mig så jävla dum när jag satt där och berätta om hela mitt liv, som ett litet barn som tappat bort sin snuttefilt.. Som ett enda ledset frågetecken.

Kanske har jag kommit så pass långt på vägen att jag inte behöver en psykolog överhuvudtaget? Men att inte tro på sina färdigheter, att gång på gång vara lika osäker på om man ska lyckas.. att inte kunna se situationen som något man ser fram emot. Det är väl ett problem i sig? Eller?

Det som allt annat får tiden utvisa. Har en tid igen om ett par veckor, och hon sa följande om fortsatta möten:
"Vi får träffas en gång till, sen får vi se om jag kan hjälpa dig på något sätt"
Jag tvivlar på det faktiskt, känns som jag kommit till helt fel ställe. Känns som att vuxenpsykiatrin hade varit ett mycket bättre val för mig, som jag faktiskt var så duktig och kontaktade först. Att bara sitta ned och prata om mitt liv tar mig ingenstans, jag behöver någon typ av kognitiv terapi.. Hur länge jag än försökt så kan jag INTE motbevisa mina tankar inför en social situation. Samma skräck varje gång, även om förra utsättningen gick sjukbra.

Men jag får ge dethär en chans, hur skeptisk jag än är.. I värsta fall skippar jag psykiatrin och kämpar mer än någonsin. Allt handlar ju om att gå emot mina tankar och känslor, kanske gör jag det inte tillräckligt?

-

Säg mig. Snälla säg mig hur ospeciell och gråmatt jag är.
En i mängden, sticker inte ut på något vis alls.. och när jag väl gör det är det av alldeles fel anledningar. Precis allting som har med mig och göra, precis allt ligger som på mitten av en gungbräda och balanserar milt stabilt. Ingen storm, inget solsken.

Jag passar inte in där, jag hör inte till här.
Jag mår inte så fruktansvärt dåligt, jag mår inte så fruktansvärt bra.
Jag kan inte annat än förstå om mitt liv skulle sluta i någon slags patetisk bitterhet, där jag sitter och är missnöjd över de valen jag tagit i livet och ältar vidare som jag alltid har gjort. och inte nog med att jag tycker att mitt utseende är defekt, nu börjar jag även inse att mitt inre är defekt. Jag är inte den speciella och osjälviska person jag tidigare trott, eller som andra verkar tro.. Jag vet faktiskt inte längre, jag känner mig bara alltmer som en patetisk och misslyckad individ.

Ni är så många som förtjänar så mycket mer än mig.

... Sammtidigt verkar jag inte acceptera känslorna, eftersom jag haltar framåt.

Äntligen tog jag modet till och ringde upp vuxenpsykiatrin *väst*, blev inte så krångligt och pinsamt som jag hade trott.
Fast att svara på frågan "Vad har du för problem då?" kan väl kännas lite krystat.. Tyvärr så tyckte han att jag var så pass ung fortfarande att han förvisade mig till ungdomdspsykiatrin vid Nivå istället, så jag fick slå ett nummer till! Skitjobbigt, sen lyckades det vara upptaget i framåt 10 minuter. Fick iallafall en tid nästa vecka, och ska tydligen ha en kvinnlig terapeft/psykolog.. Vi får se hur det går, kanske passar jag bättre med det motsatta könet. Förhoppningsvis.

Rent i övrigt känns det inte så mycket idag. Jag varken hurrar eller gråter, ligger någonstans mitt i mellan.
Det är så mycket saker jag borde ta tag i, men har till större delen ingen motivation.. Behöver struktur i mitt liv, kanske lite scheman att följa. Men jag är så sjukt dålig på sånt, för jag har varit rutinlös större delen utav mitt liv, eller åtminstone så långt jag kan komma ihåg... Jag vet inte hur man gör. Dessutom är det vissa komplex jag skulle vilja prata om, som jag inte fick tillräckligt gehör på när jag snackade med min förra terapeft (som iofs lärde mig väldigt mycket). Det största problemet till att jag är rädd för att visa och bjuda på mig själv; mitt avvikande utseende. Hur osant jag än vill att det ska vara så har jag gjort det till min sanning. SÅ är det, jag SER konstig ut.. men om något skulle jag vilja acceptera det, känns som att verktygen för ett bra liv försvinner om man ser ut som jag gör.

Säkerhetsbeteenden har jag blivit sjukt bra på också..
- Om jag har kortbyxor utan mössa måste mina ärmar (om jag har långarmat) va uppkavlade.
- Om jag inte har någon mössa kan jag inte ha långbyxor på mig.
Det är väl dem jag kommer ihåg mest nu, det handlar nästan alltid om att skymma mina konstiga former ifrån omgivningen.

Dagen är iallafall inte slut än. Har lyckats planera lite för en gångs skull. Så fort jag gjort mig iordning ska jag till skolan för ett snack med min mentor, köpa the sims 3 med syrran och slutligen träffa Elis som har återvänt ifrån Lund! Skulle gärna vilja säga "Ska bli trevligt att träffa honom tillslut!", men känner mig mest nervig inför mötet. Får väl lov att känna mig stolt efteråt istället.