En liten skyddsängel
Gårdagen gick ifrån mörkt till ljus, vilket faktiskt är positivare än tvärtom.
Vändningen kom någon gång på kvällen då André plockade upp mig vid centrum med sin bil, vi körde bort till Västramark för att ta oss ett riktigt löparpass. Tyvärr så råkade jag ta med väskan (med en kamera i), så blev att han fick köra hem mig sen. Men just när vi var där och snackade skit, stretchade och dampade runt som man ska - då kände jag att livet log åt mig. Kändes som att himmeln öppnade sig upp ovanför mig och jag kunde dessutom koncentrera mig på och uppskatta omgivningen. Du underbara känsla!
Att man fick ett sjukt fint privat meddelande på bilddagboken av Li gjorde saken ännu bättre.
- "En liten skyddsängel gick igenom ett mörkt rum, släckte sitt strålande ljussken och hängde upp sina vingar. Gav en öm puss på din kind och satte sig bredvid dig. Denna skyddsängel är med dig dag som natt så att ingen ska göra dig illa eller att inget hemskt ska hända dig.
Denna Ängel är från Mig till Dig för du är den modigaste och starkaste jag mött.
För att du vågar hoppas på en framtid när allt ser mörkt ut, för att du skrattar och gråter och vågar känna smärtan trots att du vet vad den bär med sig, för att du tar emot glädjen och livet!
Kjolle, till dig, för att du är Min Vän och en vän är det vackraste man kan vara! "
Inte ofta man får läsa eller höra sådant om sig själv. Hela bröstet svällde upp och jag kände mig faktiskt stark för tillfället!
Gårdagen ska finnas kvar i mitt minne. Även om det inte hände något jättespeciellt runtomkring mig så stod mitt inre liv i lågor, inte så pass varma att de brändes - men tillräckligt för att mjuka upp hela mig och min själ.
Idag är allt grått och trist igen. Men nu vet jag åtminstone att jag har en liten skyddsängel vid min sida.
Ska jag tro er?
"Men fan vad det kan kännas att dras ner i ett djävla nederlag . Är det därför jag inte vågar ta detdär sista avgörande steget? Nederlag svider hårt.. För mig svider dem värre än livet, dem svider mig så hårt att jag vill fly. RUNRUNRUN into the fockin' never-ever-land and drown in it. Min egen lilla värld som ingen utom jag själv kan gå i ide i.
Ingen utom jag kan ta mig därifrån, från min lilla säkra overkande värld...
... So wish me a great load of luck, för jag ska lida många hårda nederlag framöver."
-
Kollade upp min gammla blogg som det inte blev mycket utav.
Redan då kände jag till mina verktyg, men då fann jag aldrig modet att ta dedär sista steget.
Bara kasta mig ut i den osäkra världen och inte blicka bakom axeln.
Precis det har jag gjort nu, särskilt nu i början av det nya året.
Shit, jag borde vara lycklig idag, jag borde känna mig som en människa som alla andra för en gångs skull!
Men vad är det jag sysslar med? Ställer jag alltför höga krav på mig själv eller? Krav som blir högre för varje gång jag vågar ta ett längre steg? De kommer ju sluta med att jag vill ha hela världen, och jag har inte kapaciteten till det, jag som tycker det är fruktansvärt att bli fångad av dömmande blickar.
Idag har jag iallafall varit duktig, även om jag sammtidigt inte vågar erkänna det för mig själv
Sprang en 2 milare med andré imorse (han haltade dock bara runt Rosenholm ett varv :P) hur mycket det än tog emot. Nästan grät när jag skulle ut och springa. Benen var tunga och värkte, magen protesterade och kändes som att jag skulle stupa med huvudet rakt ner i asfalten. Dessutom gav socialfobin mig en match, hade panik innan jag skulle lämna porten (Rakt ut i CENTRUM!).. Visste inte vad som skulle vänta på andra sidan och jag var rädd att jag omedvetet skulle göra bort mig inför hela Karlskrona. Snacka om att överanalysera!
Men som sagt, även om det tog emot.. Även om det tog emot så sjukt mycket klarade jag mig igenom det och för tillfället känns det lite lättare. Men tankarna finns ändå där, de simmar runt som små fiskar i sitt akvarium.. både de positiva och de negativa och så dum som jag är fiskar jag upp de som jag inte vill älta vidare på. Jag ska låta tankarna vara och låta de gå sitt eget lopp, inte koncentrera mig på att inte tänka negativt. Men jag gör det icke.
Den stora frågan är väl om jag ska tro på er? Förtjänar jag en plats här i världen?
Jag ska försöka att inte grubbla vidare på det.
Det är väldigt lätt
Det är väldigt lätt att skjuta världen åt sidan för en stund framför menlösa internetkonversationer.
Det är väldigt lätt att skjuta upp på det som kommer att löna sig i längden för de tillfälliga tillfredsställelserna.
Det är väldigt lätt att acceptera detta tryck över bröstkorgen för att man helt enkelt känner sig säker med den känslan, som en gammal fiende man inte kan vara utan.
Redskapen sitter där i min själ och bara väntar på att bli nyttjade! Jag vet precis vad jag måste göra och jag gör det till viss del. Idag fungerar det sociala och träningen bra, men självklart ska skolan hamna i skymundan. Läxorna staplas på varandra i högar och ju mer de tornar sig över mig desto intensivare blir trycket över bröstet.
Det blir som en ond cirkel, tillslut vet jag inte vad trycket över bröstet bros på längre.
Idag har jag iallafall sällskapat mangeboy till skolan, för han skulle skriva ett teoretiskt prov.
Under tiden satt jag och läste lite i min filosofi A bok, försökte komma ikapp missade studiedagar.. Gick inte så värst bra, hade svårt att se sammanhanget i meningarna, såg bara enskilda ord som helt enkelt slutade som enskilda ord.
Kanske därför min motivation börjar tvina? Kan inte koncentrera mig på det som är viktigast just nu..
Hälsade även på min vän ensamheten, vi åt köttgryta tillsammans, sedan skulle jag följa med han till cityhallen för att inhandla lite godis. Men jag lyckades avstå, visste att det skulle bidra till mer ångest! Dock känns det som att jag börjat tröstäta igen.. Spelar ingen roll om jag är hungrig eller inte, vill bara känna smaken av något. För ibland är jag riktigt jävla trött på smaken mitt liv förmedlar. Knappt ingenting med andra ord, det har mitt luktsinne sett till.
Lyckades vända dagen tillslut iallafall. Hoppa ner på golvet och styrketräna plus planera en lång löpisrunda imorrnbitti.
Håll ditt löfte nu Kjolle, inte ljuga för dig själv!
