Kjolle

Precis som jag lovat mina festarvänner för ikväll, lovar jag er nu en förbättring.
Det räcker inte med att jag är duktig till och från och att jag SÅSMÅNINGOM sliter mig ur mina hackiga perioder.
Om jag kan, ska jag. Om jag vill, ska jag. Om jag orkar, ska jag. Om jag INTE vill eller orkar, ska jag.
Det finns liksom inga bortförklaringar längre, det fungerar inte att knyta upp de lösta trådarna och skylla på att mina tankar börjar bli för intensiva, att de börjar plundra mitt sinne.

Det är väl ändå er jag ska gå emot? Det är er jag ska knyta samman tills jag hittar ett mönster som går att följa genom livets plågor. Min värld är inte en skör tråd mellan två stup, det är helt nät av rep som formar ett fint mönster. När jag går däröver är det bara jag själv som kan tillåta mig att falla, det är bara jag som kan ta fallet ner i de kraftiga forsarna.

Och var nu ärlig mot dig själv Kjolle... Trivs du bra där nere i de kaotiska strömmarna?
Nej. Du mår bara sämre, hela världen tycks vända sig emot dig som spjutvasa klippspetsar och du vet att det leder mot en och samma slutstationen; ett mäktigt vattenfall utan botten. Igenom censuren utav skum, sedan skjuts du in mot en torr strand igen och inser ditt misstag. Gå istället över dit rutmönster, ta gärna en lång pinne för att hålla balansen. Backa inte och klipp för guds skull inte av det när du är halvvägs levande igen.

Nog med upprepning. Gör det Kjolle, gör det nu.