Fear
Det ligger där i mitt hjärtats trånga vrår, en rädsla av att världen inte är som den verkar.
Att de utmaningar jag tar till mig är dömda att misslyckas...
De trycker i min bröstkorg och säger till min kropp att mitt liv är i fara, och att jag instinktivt måste fly ifrån livet.
Som att ha ett rovdjur hack i häl, flåsandes i nacken med långa, breda huggtänder som dryper av dregel. Den vill begrava dem i mitt kött, vrida om och slita mig i stycken. Min kropp tror det, mina känslor försöker driva mig iväg ifrån allt som är värt att existera för.
Men jag vet... Att det är en rädsla som styr mig, en ologisk rädsla som aldrig stämmer överrens med mina förmågor som socialiserare. Jag kan bjuda på mig själv, jag har en personlighet och genom den har jag även en identitet. Skitsamma att jag inte funnit mitt mål här i livet, människor brottas med det ifrån början till slut. Det är en oändlig kamp, men för att hålla den på en acceptabel nivå följer man sina behov som människa, inte djur.
Jag drivs inte utav min rädsla, jag drivs emot min rädsla, jag drivs för att samla ihop alla mitt livs fragmenter! Dem ligger inte utströdda runt mig, utan dem gömmer sig i mig, jag har kunskapen och hoppet som alla människor söker i sin förtvivlan. De ligger där och jag drivs mot att komma så nära som möjligt innan döden tar mig.. Skräcken för livet, fruktan för att göra bort mig; Ni är inte en del utav mig längre, jag bestämmer själv vad jag vill med livet! Och ni är inte en del utav en övernaturlig kraft, ni är en del utav mig som tappat herraväldet.
Jag ska skratta åt er när ni kryper tillbaks i mitt hjärtas vrår och förtvinar i er egen rädsla.
Jag ska visa er att sociala situationer inte kan få mig på fall, jag ska mala på in i oändligheten.. och snart ska jag vara nöjd över mitt liv! och ni ska veta att jag redan är på god väg.
