Kjolle

Dålig luft, svett som tränger fram utan att jag anstränger mig. Känner mig orolig, känns som att mina ansiktsformer späds ut och får samma nyans som en burk med halvtorkad färg.
Plötsligt ser jag framför mig hur skinande ansikter, skinande konturer till skinande människor, sammandrabbar... Deras känslor, tankar och minnen med varandra knyts samman, och snart är ni giganter som dansar kring mig i sprudlande gemenskap. Jag är misslyckad, både känner och tänker jag. Det finns så många bättre människor än mig, och det är inte mer än rätt att ni hittar kärleken före mig.

Men om jag ska göra något är det att motbevisa mig själv, hur mycket jag än tror på mina egna ord så får jag inte låta ältandet ta över mig. Jag låter tankarna stanna kvar, greppar tag om mina hantlar och pumpar så gott jag kan... 60 armhävningar på golvet, låter mig svettas lite utav ansträngning istället för tristes.
Det går bra, det känns bättre nu.

Jag springer ner i badrummet. Blöter ansiktet i iskallt vatten, skvätter lite överdrivet mycket så jag ska få lite på nacken. Jag ryser till, tar tag i tandborsten och börjar borsta milt våldsamt; sammtidigt som jag går fram och tillbaks och säger tyst för mig själv "du är bra.. ja, du är bra! Du är bra, du är bra..", jag upprepar det, håller en upplyftande monolog.
Det går bra, det känns bättre nu.

Sedan fick jag lite styrka utifrån. Ett sms ifrån Pia, hon frågar om jag är villig för en utgång på lördag. Det är jag, det är precis en sådan inbjudan jag skulle stråla inför! Jag tackade den underbara människan, och tog plats igen framför datorn... Känslan sitter kvar, jag vet inte vad jag ska tro eller tycka om mig själv. Men nu är jag redo att kasta mig under mitt lövtäcke och somna, efter att ha förlorat mig i läsandets likgiltlighet - Där jag har lite andnöd kan jag andas för karaktärerna i boken istället, dem kan verkligen behöva det mer än jag just nu!