Kjolle

Det känns som jag är ensam i dethär.
En sådan sjuk osäkerhet, om mig själv och allt som kretsar omkring mig.
Att prata med en människa blir en utmaning istället för en rolig händelse.
Att umgås med min omvärld blir ett sätt att glömma bort min dåliga självkänsla.
Men den blir desto mer uppenbar när jag är ute på slagfältet igen.

Låt mig beskriva resan för er, så som den alltid varit...
Låt oss säga att jag sitter på bussen, jag närmar mig en exponering med en människa, jag känner hur pulsen stiger, hur trycket över bröst och mage uppstår. Jag försöker ta djupa andetag, men det kan inte sudda ut den negativa inställningen jag gå in med. Tankarna behöver inte finnas där, men på automatik känner den till det negativa, allt som kan gå fel. Men vad är det egentligen som går fel?
Jag är framme och det börjar skjutas ifrån bunkrarna, de smattrar och vibrerar i sina utkiksposter. Jag försöker inte undvika, jag tar emot smärtan och låter dessutom de radioaktiva fälten ifrån exploderande kärnvapen rinna över mig. Det känns mycket att stå i centrumet av ett slagfält, särskilt när man inte ser anledningen till att stå där. Utskickad till sin död tror man, men man blir motbevisad varje gång.

Jag befinner mig i situationen och andas in rök ifrån granater. Jag ältar, jag är ständigt nervös. Jag önskar att oron skulle släppa, men den sitter kvar i mig under hela mötet. Jag försöker att 'bara existera', men istället blir det en utmaning jag antagit. Jag har antagit den och måste utföra den så gott jag kan.
Hur fan kan man uppskatta dem om allt ska bli som ett test? Men jag har inget att bevisa längre... Jag har redan bevisat att jag är kapabel till att vara i situationen, men vad gör man om varje mening man yttrar känns som en chansning? att det kan bli vilken utgång som helst, att ett felsteg kan få stunden att brännas in mina tankar för att aldrig försvinna.

Dem sitter där än, små meningslösa saker jag sagt... Flera år sedan, men dem är ändå kvar i mina tankar. Vissa bryr jag mig inte om längre, men vissa ifrån månader tillbaka kan fortfarande få mig mer spänd än vad jag redan är för stunden. Fan... Det känns meningslöst att kämpa om det ska fortsätta i samma mönster. Jag uppskattar inte mitt liv, jag mår bara bättre efteråt, men jag älskar inte situationen! Allt har blivit till ett spel och jag vill inte följa reglerna längre... Hur jag än gör måste jag få det bevisat att jag inte misslyckats, att folket gillade mig, att jag betedde mig väl. Men vad spelar det för roll längre? När jag inte kan gilla vem jag är med människor överhuvudtaget.

Jag kan inte leva som en människa.
Åt helvete med mig.